Slutet

I ett inlägg för omkring en timme sedan skrev jag att om inte de kränkande och osakliga kommentarerna upphör nu, så stängs kommentarsfunktionen. Och nu är det nog.

Det var följande som fick mig att känna att det räcker nu:

"Hej Emelie,

Onsdagen, den 15 september beskrev du ovan noggrant och detaljerat fallet med din mamma innan Försäkringskassan har fattat, motiverat och delgivit sitt officiella beslut. Du skrev:

"Nu på torsdag 16 september skall Försäkringskassan fatta ett beslut."

Idag är det 18 september. Du har konstigt nog ännu inte meddelat dina läsare här vilket blev Försäkringskassan verkliga officiella beslut. Jag anser att du är skyldig att göra detta efter dina häftiga utbrott och anklagelser i förväg med hänvisning till i verkligheten icke existerande beslut mot tjänstemän och speciellt politiker och partier (som är motståndare med utsikter att i ytterst nära förestående riksdagsval besegra partiet, i vilket du är aktivt medlem) endast en arbetsdag före viktig slutlig debatt i TV om riksdagsvalet, endast två arbetsdagar före själva riksdagsvalet .

Jag förväntar mig att du, efter den omfattande detaljerade beskrivningen, som du har gjort om din mammas fal, OMGÅENDE, FÖRE VALDAGEN, beskriver här det du i förväg angriper klart politiskt – Försäkringskassans kommande exakta officiella beslut från 16 september (som dessutom inte är slutligt, eftersom självklart det går att överklaga).

Med tack i förväg,

Ivan Ivanov,
Uppsala.

P.S. Meddelar du inte OMGÅENDE här Försäkringskassans exakta verkliga beslut från 16 september i fallet med din mamma, från vilket kommer att framgå om du har eller inte har reson i dina preliminära grova politiska anklagelser, lämnar du utrymme för dina läsare, att misstänka att du har använt fallet med din mamma för grov politisk tidsanpassad valpropaganda."

Bäste Ivan,

Jag är inte skyldig någon någonting. Jag är inte en folkvald politiker, offentlig tjänsteman eller offentlig person på annat vis. Jag är en tjej som hamnat i en underlig situation. Vad du menar med "häftiga utbrott och anklagelser i förväg" vet jag inte. Ett beslut fanns ju redan, som du förstått om du satt dig in i Försäkringskassans rutiner.

I övrigt är det min demokratiska rättighet att göra politiska utspel vilken som helst dag på året, och när jag vill. Nu har detta inte ens varit min avsikt, men även om det varit det, så hade det varit helt i sin ordning.

Jag känner inte heller att det finns behov av att jag meddelar något i och med att rikstäckande media redan rapporterat om utslaget, frågan har debatterats av partiledare, inklusive statsminister Fredrik Reinfeldt i valets slutdebatt, och Försäkringskassans överdirektör Stig Orustfjord uttalat sig i olika medier. Som ni som faktiskt är intresserade av att ta reda på fakta innan ni uttalar er vet, blev det åter avslag.

Du, och andra som kommenterat på samma ogrundade vis som du, ni borde skämmas. Och det vet jag att flera med mig tycker. Ni främjar inte den politiska debatten, ni skämmer bara ut Alliansens röstkrets (och det har den trots allt inte förtjänat).

Ett svar till

Vill bara kommentera igen, angående hur vissa, främst anonyma kommentatorer, hänger upp sig på detaljer i historien. Felbehandlingen och sjukdomsförloppet är bara en del i historien. Det behövde komma med i min berättelse för att belysa allvaret. Oavsett hur det gick till så är min mamma, och många andra med henne, svårt sjuka. Det jag riktar mig mot är utförsäkringen av dessa sjuka. Det går inte att argumentera sig ifrån att Alliansen genomfört denna reform. Undrar man över detta kan man ta en titt i motions- och propositionsdatabasen på riksdagens hemsida. Om man nu orkar bemöda sig att läsa på innan man uttalar sig!

Och ni som påstår att ni inte har alla fakta och att det skulle vara osant; om detta inte var sant, tror ni inte de stora medierna skulle upptäckt det vid det här laget. Jag har intervjuats, filmats och fotograferats i åtskilliga timmar av TV4, Aftonbladet, Expressen, TT, Ekot och tidningen ETC. Skulle Försäkringskassan börja backa om sitt beslut? Det är inte heller min uppgift att sprida alla detaljer (eller vad någon refererar till som "fakta") om min mammas privatliv. Detta är ett strukturellt problem. Det är inte jag som skall skämmas, det är ni som kommer med fula påhopp istället för argumenterande och sakliga inlägg som skall skämmas.

Jag har valt att låta kommentarsfunktionen vara öppen, fastän jag tidigt insåg att det skulle bli jobbigt. Jag tyckte det var viktigt att möjligheten att kommentera fanns. I en demokrati ska alla få komma till tals. Men när det tangerar personangrepp och rena lögner är det inte längre en fråga om demokratiskt uttryck. Om det inte blir en uppryckning i tonen så stänger jag av. Jag vill inte se rasistisk propaganda och anonyma kommentatorer som konspiratoriskt säger att jag planerat detta och borde skämmas. Inte heller känns det bra att höra att jag är en lat parasit. Jag parasiterar inte på någon. Jag studerar och jag arbetar. Att jag ljuger är inte heller roligt att höra. För det gör jag inte. Vidare är detta bara en enskild privatpersons blogg och egentligen inte ett forum för massdebatt. Men nu tillåter jag det att vara det. Men om inte tonen skärps till hos en del av er som kommenterar och spyr galla omkring er istället för att hålla er till sakfrågan och bemöta argument som vuxna människor, så kommer kommentarsfunktionen att stänga ner.

Svaret

Jag har fått ta emot mycket skit under de senaste dagarna. Många råa angrepp på min person har skrivits av anonyma personer. Det här har gjort mig mycket ont och jag har gråtit.

För mig är min blogg förstörd, i och med att den blivit något slags allmängods, där man i kommentarsfältet sprider både lögner, rasistisk propaganda och fula personangrepp, och jag vill inte skriva mer. För efter denna chock som denna anstormning i antalet läsare innebar känner jag att det inte går. Jag ville bara vara jag och ha min vanliga blogg och mina vanliga 0-20 läsare per inlägg. Men det blev inte så för jag råkade ta upp någonting som berörde folk.

Jag vill som sagt inte skriva mer, men jag vill kommentera följande, inte för att jag ska behöva, men jag gör det ändå:

"Jag samtycker med alla att detta är fruktansvärt. MEN hur du i ärlighetens namn kan ställa upp i en intervju i TV4, påstå att detta inte var planerat, medge att du är aktiv inom vänsterpartiet och sedan påstå att du inte skulle kommit med detta blogginlägg om du hade vetat att reaktionerna skulle bli så stora. Pinsamt, pinsamt, pinsamt - varför gick du inte ut med detta direkt när det inträffade utan väntade till 4 dagar innan valet. Återigen, tragiskt och oförlåtnligt att det hela har skett, men att publicera nu stinker desperation! ILLA och SMUTSIGT!"

Jag tar en sak i taget. Jag är saklig, till skillnad från många av er som kommenterar fult, som ovan.

1. Jag har inte sagt att jag är aktiv inom Vänsterpartiet, för det är jag ej. Jag är medlem sedan ca 1,5 år tillbaka, men har aldrig gått på något möte eller deltagit i någon aktivitet. Som TV4:s reporter säger i inslaget är jag medlem, men inte aktiv.

2. Och hur skulle detta kunna varit planerat? Vet inte om ni inte förstått, men min blogg hade bara några besökare per dag tidigare. Att det blev såhär nu kom som en chock för mig. Även om det varit så att jag planerat att lägga ut detta mitt i valrörelsens slutskede, hur kunde jag veta att det skulle få sådant genomslag? Och tror ni på fullaste allvar att jag skulle döpt min blogg till Klamydiabrevet om jag tänkt bli en offentlig person? Det är pinsamt att vara "klamydiatjejen".

3. Och varför jag "inte gick ut med det"? Vadå, "gå ut med"? Att min mamma är utförsäkrad? Vem skulle jag gå ut med det till? Jag är väl ingen offentlig person som har något att gå ut med. Jag är en vanlig tjej. Jag har knappt pratat med mina vänner om situationen. Men jag ville så klart att mina vänner skulle veta, så de skulle förstå bättre varför jag mår som jag mår. Den enorma smärtan inom mig har vuxit länge och sedan ville den bara komma ut. Jag tänkte att nu skulle jag dela med mina vänner. Och det råkade bli natten till onsdag då jag skrev inlägget under tre timmar. Jag har inte haft den minsta koll på valrörelsen, för jag har inte orkat, och jag visste inte heller att detta var en icke-fråga som det varit tyst om som jag lyfte. Jag skrev bara om min mamma. Precis som jag tidigare har skrivit om min PMS, hur läraryrket är världens bästa jobb, hur jag blandade en god drink, eller hur jag själv mår. Jag tycker om att skriva, det är allt. Motivet till varför jag startade den här bloggen står i ett av de allra första inläggen. Där kan ni titta.

4. Det enda som är oförlåtligt är att sjuka människor inte får det stöd de förtjänar. Även om det var så att detta var medvetet - vilket, som jag uttryckt tydligt och klart, det inte var - varför är det oförlåtligt, illa och smutsigt? Ni som skriver på detta sätt bör lära er att uppskatta demokratins grundprinciper.

Jag förstår att det är jobbigt för vissa att jag kritiserat Alliansen för utförsäkringarna. Ni blir provocerade av detta. Det är helt okej med mig. Man får tycka olika. Inte ens inom min familj tycker vi lika. Men ni bör argumentera som folk. När jag läser kommentarer som ovan så är min första tanke, efter att chocken över hur någon kan säga något så aggressivt till mig, den att de fjortonåriga skolelever jag undervisar argumenterar så betydligt bättre än ni gör. Och de är bara 14 år!

Sedan vill jag säga tack till alla er, och ni är överlägset flest, som har skrivit uppskattande om detta blogginlägg, som råkade hamna mitt i valrörelsen. Tack!

Sveket

Jag har gråtit. Ja, jag har bölat som ett barn. Jag har traskat varv efter varv runt lägenheten som en rastlös hund. För det finns ingenting annat att göra. Det svek som Alliansen visat de allra svagaste lämnar mig alldeles uppgiven och oförstående.

Idag sa man till min mamma att hon har fyra månader på sig att sälja sin lägenhet. Nu ska jag berätta om de senaste fem åren av hennes liv.

Jag vet att det finns de som tycker att det är jobbigt när det blir personligt, att det privata är obehagligt. Men för att jag skall få rätsida på det här krävs att jag lyfter ner det på en individnivå. Ni som inte klarar det, ja ni slipper. Ni kan fortsätta att se på samhället som en aggregerad massa, men ni missar mycket av verkligheten.

För ungefär fem år sedan blev min mamma sjuk. Hon blev väldigt sjuk, men det var ingen som fattade det. Jag fattade inte. Jag tänkte bara att det var konstigt att min mamma plötsligt såg så sliten ut, och jag tyckte att det var tråkigt att hon alltid var så trött. Hon var femtio år, jobbade massor och hade precis börjat komma på benen efter ett uppbrott som tagit henne år att våga genomföra. Hon hade lyckats skaffa sig en fin lägenhet och livet började faktiskt arta sig. Jag ville ju inte säga det, men jag tänkte att oj, väldans vad du börjat se gammal och grå ut, mamma. De senaste tio åren måste ha tagit hårt på dig. Men det sa jag förstås inte. Ingen vill såra sin mamma.

Men jag hade inte sett fel. Min mammas utseende hade sakta men säkert förändrats. Det är bara det att det inte är så lätt att sätta fingret på vad det är när man träffar någon ganska ofta. Den gradvisa förändringen märks liksom inte. Min mamma blev sjukare och sjukare, hon gick till läkare flera gånger, men ingenting hände. Hon fortsatte att släpa sig till jobbet, till det jobb och de patienter som varit det viktigaste i hennes liv i trettio år, oavsett hur dåligt hon mådde. Jag minns att det hände att jag ringde min mamma vid sjutiden på kvällen. Då fick jag ofta veta att hon nyss hade kommit hem och att hon hade ätit lite och nu skulle lägga sig. Jävla tråkig morsa, tänkte jag. Men hon orkade ju inget annat. Under mer än ett helt år sökte min mamma vård, på flera olika mottagningar. Någon gång på senhösten 2005 var hon hos en läkare som i journalen antecknade "Akromegali?". Akromegali är en ovanlig sjukdom, men som enkelt testas med ett vanligt blodprov. Denna läkare tog dock inga blodprover på min mor, vilket skulle visa sig ha katastrofala följder för hennes resterande liv.

Min mamma blev sjukare och sjukare, och började se verkligt konstig ut. Men det var först i november 2006 som en läkare verkligen reagerade på detta. Antagligen räddade hon min mammas liv. Efter det här gick allt fort. Min mor blev genast sjukskriven, mängder med tester och magnetröntgen togs. Och det visade ju sig att min mamma hade detta "Akromegali?" som en läkare ett år tidigare underlåtit att testa henne för.

Nu är nog en förklaring på sin plats. Akromegali är en väldigt sällsynt sjukdom, men symptomen är synliga. Sjukdomen innebär att en tumör på hypofysen får denna hormonproducerande körtel att löpa amok. När hypofysen började producera på tok för mycket tillväxthormon fick min mor bland annat högt blodtryck, hjärtklappning, sömnapné - eftersom tungan växte (min mamma sover nu med en andningsapparat), nedsatt syn (något, ingen vet riktigt vad, sitter och trycker på bakom ena ögat, så att min mamma inte ser riktigt ordentligt, det är t.ex. väldigt svårt för henne att läsa böcker numera), förstorade inre organ. Det kanske inte framgår hur allvarligt det här är? Men sjukdomen är densamma som gigantism (alltså det som enormt storväxta människor lider av) och det tar hårt på kroppen. Det är välkänt att sjukdomen leder till ökad dödlighet. Sjukdomen har också resulterat i förändrade (läs: förfulade) ansiktsdrag i form av större näsa, öron, käke etc. Detta är irreversibelt. Den mentala inverkan detta har haft på henne går inte att underskatta. Hur skulle du känna om du vaknade en dag och upptäckte att du blivit ful? Den förstorade käken har också inneburit att hela tandraden har pajat ihop och behövts ersättas till stor del av emaljtänder. Det blir självfallet aldrig samma sak som att ha sina egna tänder. Och ni skulle bara veta hur många tiotusentals kronor dessa turer till tandspecialister har kostat. Hon har ofta svårt att andas, det är väldigt läskigt. Men det kanske värsta (ja, det kan bli värre!) är att hon fått lederna förstörda. Det är som reumatism deluxe, det värsta du har sett. Detta innebär för henne att hon inte kan arbeta mer. Hennes fingrar liknar mer korvar än något man kan arbeta finmotoriskt med (vilket är helt nödvändigt om man arbetar inom tandvården, som hon gjort i över trettio år). Det påverkar också hennes liv i övrigt. Hon kan exempelvis inte gå på bio eftersom hon inte kan sitta ner så långa stunder eftersom hon har ont i höftlederna. Ibland kan hon inte ligga heller. Då och då när jag besöker henne haltar hon som en krigsveteran, eftersom knäet är helt uppsvullet. Det finns nämligen en gräns för hur ofta det är lämpligt att spruta lederna fulla med kortison. Min mor är helt hänvisad till morfin, som hon tar flera gånger varje dag. Varje dag! Och behöver jag säga att något sånt här också leder till psykisk ohälsa?

Min mors livskvalitet har sänkts på så många plan. Hon kan inte gå ordentligt. Hon kan inte ta de vanliga höstturerna ut i skogen och plocka kantareller. Det är slut med allt sånt. Hon kan inte läsa böcker ordentligt. Och som min mamma älskade att läsa böcker. Jag vet ingen som malde böcker som hon. Hon kräks i tid och otid. För ett tag sedan fick hon plötslig yrsel och kunde inte ta sig ur sängen. Men hon måste ju kissa. Så hur gjorde hon då? Jo, hon ålade sig hela vägen till badrummet. Hur skulle du känna om det här var ditt liv? Jag får grav ångest bara vid tanken på det.

Hur som helst. Precis efter jul 2006 lades min mamma in på en endokrinologisk avdelning på Karolinska sjukhuset där de skulle försöka operera bort tumören. Detta är ett kirurgiskt ingrepp som innebär att man går in i hjärnan via näsan. Som vem som helst förstår var min mamma rädd, även om hon inte ville erkänna det. Operationen gick i alla fall bra, de fick bort tumören. Ett par dagar senare var det dock väldigt nära att min mamma dog när hon fick en blödning från näsan. Men det är egentligen bara en parentes.

Men det är inte slut där. Det har bara börjat, fast det vet vi inte än. Kanske är det tur att vi inte vet. Hur som helst har det bara börjat.

Efter några veckor på sjukhus fick min mamma komma hem. Sakta men säkert började hon hämta sig och hon hoppades att hon skulle vara tillbaka på jobbet inom ett halvår. Tiden går, men de yttre symptomen ger sig inte. Det dröjer ungefär sex månader innan det så smått börjar gå upp för min mamma att hon inte kommer att kunna utföra sitt arbete längre. Här är det viktigt att notera att arbetet varit hennes allt, genom alla hennes livskriser. Hon vill ju jobba, men det går inte. Effekterna av hennes sjukdom är, på grund av den där läkarens underlåtenhet att ta ett ynka litet blodprov i tid, kroniska.

Efter en utredning som aldrig tycktes ta slut kom man i varje fall fram till att min mors kroniska tillstånd var en följd av felbehandling i vården, och framförallt läkaren som inte tog det där blodprovet. Min mor fick därför rätt till ersättning från Patientskadeförsäkringen. Detta innebär att hon får en ersättning varje månad för att täcka upp för de ekonomiska förluster detta har inneburit för henne. Dessutom har min mamma varit klok nog att teckna en egen liv-/pensionsförsäkring från vilken det också utbetalas en summa varje månad. Dessa pengar, tillsammans med den sjukersättning min mor fått från Försäkringskassan har låtit henne leva ett drägligt liv, rent ekonomiskt.

Men så var det det här med Alliansens goda idé om arbetslinjen, ja. Utförsäkringarna. Arbete skapar frihet osv. Det var ett himla ståhej om detta kring årsskiftet 2009/2010 när de första sjukskrivna skulle börja utförsäkras. Men nu är det rätt tyst.

Om du träffar min mor kommer du att fråga dig vem sjukersättningen är till för om inte för henne. Men du kommer att ha fel. För hon har blivit utförsäkrad. Men vi kan ju backa bandet en aning. Entré Försäkringskassan!

Jag kan inte alla detaljer kring detta men när man har varit sjukskriven en viss tid går sjukpenningen (så tror jag den heter) över i vad som kallas sjukersättning. Sjukersättningen är tidsbegränsad och skall omprövas med visst intervall. Efter att totalt ha negligerat min mor vad gäller alla former av rehabilitering i över två år (inte en krona har lagts på att rehabilitera henne, kanske för att de själva insåg att det var lönlöst...) beslutade sig Försäkringskassan våren 2009 för att hon skulle genomgå en så kallad försäkringsmedicinsk undersökning. Detta var en tung historia för min mor. Under en hel vecka utsattes hon för det ena testet efter det andra av psykolog, arbetsterapeut, sjukgymnast, läkare osv. Deras samlade bedömning var slutligen att min mor hade varaktigt nedsatt arbetsförmåga och att det inte fanns något arbete på den reguljära arbetsmarknaden som hon skulle kunna genomföra. De menade att kanske skulle man efter en period kunna pröva om hon kunde göra något på deltid i en skyddad verksamhet.

Så var det med detta. Det hände inte mycket mer där. Min mamma fick fortsatt sjukersättning till och med juli 2010. Under våren 2010 börjar min mor få indikationer på att hon kanske kommer att utförsäkras. Detta leder till en försämring i hennes tillstånd. Hon blir mer deprimerad än tidigare. Ingen människa klarar fullkomlig ovisshet. Hon har en handläggare på Försäkringskassan som säger att hon nog kommer att kunna få halv sjukersättning i alla fall. Under sommaren blir det svårt att få kontakt och några vettiga svar i och med att handläggaren går på semester. Men min mor får i vilket fall som helst veta att hon förmodligen kommer att utförsäkras helt. Kanske skall här inflikas vilket arbete hela denna pappersexercis som ligger bakom allt detta innebär. Det vore mycket för en frisk människa. För en som är sjuk är det snarast övermäktigt. Bara jag hör om alla papper mår jag dåligt. Men min mamma vill ha koll och ordning på detta så att hon i god tid kommer att veta vad som händer. Men se det går inte! Någon ny prövning görs inte under den pågående ersättningsperioden, av någon anledning. Vad som händer är att hon i juli skickas på en träff med en handläggare på Arbetsförmedlingen. En handläggare som har svårt att se vad hon skall kunna göra för min mamma, denna sjuka människa som har kravlat sig ur sängen för att ta sig till detta möte. För min mamma är inte dagarna som för dig eller mig. Vad vi kallar vanlig ork, det har inte hon. Att ta sig ut före klockan tolv är en bedrift. Just den här morgonen innan mötet på Arbetsförmedlingen klev min mamma upp ur sängen kvart i tio. Vid tio kom taxin. Hela morgonen innan hade hon kräkts. Det är en annan bieffekt av hennes sjukdom. Hon kräks väldigt ofta. Ibland så ofta att hon inte kan gå ut. Och hon har väldigt svårt att sova. Normalt sover hon två-tre timmat per natt. Då är det inte konstigt att man mår dåligt. Det skulle du eller jag också göra. Även om vi var friska i övrigt. Och man mår inte bättre, och man får inte lättare att sova när man är ständigt oviss, när man ständigt oroar sig över hur man skall klara av sin framtid. Vid det här laget är min mor i upplösningstillstånd. Hon är en människa som jag inte längre känner igen som min mamma. Hon är inte min mamma längre. Hon är bara en sjuk människa. Det är vad hennes identitet har reducerats till. Det här är sorgligt. Och jag tror att hon kommer bli ledsen om hon se att jag skriver så. Men det måste sägas. För övrigt brukar vi inte träffas så ofta numera, det är för ansträngande för henne. Om vi ses hälsar jag på henne och sitter bredvid henne på sängen. Att gå ut och göra något, det kommer inte på fråga. Sist vi var ute på stan tillsammans, som jag minns, var i december 2008. Vi köpte varsin julklapp till varandra.

Någon vecka eller så passerar. I början av augusti ringer handläggaren från Försäkringskassan. Hon har ett besked. Min mor blir utförsäkrad. Helt. Detta meddelades alltså via telefon. Där och då bryter min mamma ihop. Hon uppfattade inte vad handläggaren i andra änden av telefonen sa. Allt blev en dimma. Jag råkade ringa en stund senare. Då kunde inte min mamma tala för hon hade tagit tre(!) Sobril (ångestdämpande, muskelavslappnande) för att lugna ner sig. Min mamma har en jävla tur som har ett antal människor runt sig som kollar att hon äter mat och att hon tar sig ut, som hjälper henne att handla och städa, och som finns där och ser efter henne i allmänhet. Annars undrar jag hur det skulle gå. Jag är glad att hon inte behövde vara ensam efter att ha fått det där telefonsamtalet.

Min mamma är efter detta som någon helt annanstans. Hon har helt fallit samman. Jag vill så klart veta hur detta överklagas (alla myndighetsbeslut skall vara skriftliga och går att överklaga). Men se det går inte att överklaga, för beslutet är inte formellt fattat ännu. Så kan det alltså gå till på Försäkringskassan: man kan meddela ett beslut som inte ännu har fattats. Heja! Efter visst tjat från min sida tilldelas min mamma i alla fall ett datum då beslut formellt skall fattas. Det blir den 16 augusti. Fast beslutet är ju redan fattat, på ett eller annat vis.

De läkare och övriga personer som har fattat detta beslut har aldrig träffat min mamma. Efter att ha ordnat en fullmakt ringer jag upp handläggaren på Försäkringskassan som suckar och stönar efter varenda fråga (här vill jag påminna henne om att hon arbetar inom statlig förvaltning, med andra ord är hon till för medborgarna, inget annat). Jag ber att få veta på vilka grunder beslutet har fattats. Svaret jag får är att det grundar sig på den försäkringsmedicinska utredningen från våren 2009, som Försäkringskassan själv låtit genomföra, samt två läkarutlåtanden från en endokrinspecialist på Karolinska sjukhuset. I alla dessa dokument är slutsatsen att min mor inte är arbetsför. Detta gäller även den försäkringsmedicinska utredningen, som de själva har gjort. Läkaren från Karolinska sjukhuset börjar bli rent av förbannad på alla underliga frågor där hon ombeds ranka hur min mors arbetsförmåga ligger till. Hon vet inte hur det är tänkt att detta skall gå till; hur skall denna rankning göras? Men det räcker icke. För de har hittat ett halmstrå att gripa efter i sin jakt för att få siffrorna att passa regeringen. I den försäkringsmedicinska utredningen står att läsa att kanske eventuellt kan aktivitet, på deltid, i skyddad verksamhet, prövas längre fram. Jag frågar om de menar att heltidsarbete är lämplig arbetsträning. Hon suckar. Och pustar. Och stönar.

Någon dag senare ringer jag åter upp handläggaren på Försäkringskassan för att meddela henne att det kanske blir svårt att få tag i min mamma den närmaste tiden, eftersom hon är inlagd på en sluten psykiatrisk avdelning. Jaha, svarar hon. Hej, säger jag.

Jag vet att handläggarna på Försäkringskassan bara gör ett jobb. Men vart tog medmänskligheten vägen? Hur kan man förhålla sig så kall till en människas tragedi?

Jag hälsar på min mamma på sjukhuset. Karolinska i Huddinge är stort och jag hinner gå vilse innan jag hittar rätt avdelning. Där får jag ringa på en klocka och så kommer en sköterska och låser upp dörren. Min mamma är inlåst. Två gånger om dagen får hon gå ut. Trettio minuter varje gång. De första dagarna hon var där fick hon inte gå ut alls. Suicidtankar heter det. När man inte orkar leva mer. Hon vet precis hur hon skulle göra. Hon har ju fler piller hemma i badrumsskåpet än de flesta lyckas knapra sig igenom under en hel livstid. Då vaktar de på en. Men de är snälla. På fredagen poppar de popcorn.

Kuratorn på den psykiatriska avdelningen ser till att få beslutsdatumet för sjukersättningen uppskjutet en månad. På så sätt får Försäkringskassan också utlåtanden från två olika psykiatriker att begrunda. Behöver jag säga vad de här utlåtandena föreslår? Nej, det behöver jag inte. Men jag säger det ändå. De menar att arbete vore ytterst olämpligt för min mor och att den behandling hon utsatts för har bidragit till hennes psykiska ohälsa.

Nu på torsdag 16 september skall Försäkringskassan fatta ett beslut. Jag vet inte hur det faller ut. Men det är ett faktum att den ursprungliga sjukersättningsperioden tog slut 31 juli. Sedan dess har min mamma inte fått några pengar. Inte från Försäkringskassan. Inte från Patientskadeförsäkringen. Inte från sin privata försäkring. Det är nämligen så lustigt att de två sistnämnda inte kan utbetalas utan ett beslut från Försäkringskassan. Det spelar ingen roll hur mycket man har kommit fram till att min mor har skadats genom försumlighet i vården; så länge Försäkringskassan inte anser att hon är sjuk så får hon inte ett korvöre.

Och då är vi tillbaka där vi började: idag sa man till min mamma att hon har fyra månader på sig att sälja sin lägenhet.

Slutligen svalde min mor sin orubbliga stolthet och kontaktade den lokala stadsdelsförvaltningen för att ansöka om försörjningsstöd (det är vad som förr kallades socialbidrag). Hon har inget annat val. De har frågat henne om hon inte kan låna pengar av någon annan. Men det kan hon inte. Hon kan inte låna mer. Det går ju bara att fantisera om hur detta måste kännas för henne. Hon har aldrig varit arbetslös, aldrig levt på a-kassa, alltid jobbat. Men nu sitter hon ändå där. Och måste be om hjälp. Det är den sista utvägen. Man ska skämmas om man sitter där. Det vet alla som gjort det. Handläggaren som intervjuar henne har taggarna ut från början. Min mor får frågan om hon har arbetat tidigare i sitt liv. Ja, trettio år, svarar hon. Och har du varit sjukfrånvarande tidigare? Nej, inte bortsett från de sju respektive tio månader jag var hemma efter att ha fött barn. Så det får ni väl räkna av då. Detta säger min mamma en smula ironiskt, hon har trots allt sina stunder ibland. Handläggaren har ingen humor, fattar inte. Hon säger bara att, nej, sånt räknar vi inte.

Det är ju så att min mor äger sin lägenhet. Det tycker de inte att man får göra om man behöver ekonomiskt stöd. Men den reella situationen ser ju ut som så i Stockholm att det är väldigt svårt att få tag i en hyresrätt. Det gick helt enkelt inte att få tag i en hyresrätt när min mamma behövde en. När hon bestämde sig för att skilja sig så hade hon ingen bostad. Hon hade inte mycket annat val än att köpa. Det är ju för övrigt den politik som förs nu; ju mer av allmännyttan vi kan sälja ut desto bättre. Ergo: folk ska äga sin bostad. Men om du hamnar i trubbel måste du sälja. Som något slags stigmatiserad underklass. Vad någon skall tjäna på detta vet jag inte. Det kostar ungefär lika mycket att bo i en bostadsrätt.

Men fyra månader får hon på sig. Japp. Den där lägenheten är hennes trygghet, hennes borg. Riv den och hon har inget kvar. Det säger hon själv. Det är rädslan för att förlora hemmet som är det värsta. Det här vet man om man talat med henne en eller ett par gånger. Och var skall hon bo istället, sådär apropå? Hon kan ju inte gå i trappor, så det måste ju vara bottenplan eller finnas hiss. Vem tjänar på att vi behandlar en människa så här? En människa som kanske ändå inte har så långt kvar att leva. En sjuk människa. En människa med negativ prognos. En människa som aldrig kommer att bli frisk.

Varför? Varför? Varför?

Detta är en fars. Alla vet det. Men inget kan vi göra åt det. Oavsett vad de hittar på är det skattekronor som bekostar detta. Det gör det samma om det är sjukersättning, aktivitetsersättning eller försörjningsstöd. Kan man inte låta människor vara ifred? Vem har vunnit något på att en människa hur brutits ned? De borgerliga politikerna talar gärna om incitament för att arbeta, men vilka incitament har min mor? Ska det vara så svårt att acceptera att vissa människor inte kan bidra lika mycket som alla andra? Dessutom har hon slitit som ett djur i över trettio år, gått till jobbet varenda dag. Kunde inte det räcka? Har hon inte bidragit nog? Om inte sjukersättningen är till för min mor, vem är den då till för?

Det är som skojfriska personer säger, enda giltiga skälet till frånvaro är egen begravning. Det är vad Alliansen säger också. Men de skojar inte.

Detta är Sverige 2010, under borgerligt styre. För mig är inte detta vilket val som helst. Det handlar inte om abstrakta plånboksfrågor eller ens rena ideologiska ståndpunkter egentligen. Det handlar om en människa och hennes rätt till värdighet.

Skiten

Uppgivenheten är stor. Så också sorgen över en hårt skövlad välfärd. Men jag brukar helst inte prata om det, för jag blir bara så ledsen och frustrerad då. Jag tänker att det här med politiken får stanna där någonstans mellan nio och fem. Men den senaste veckan har den varit där dygnet runt, tillsammans med all annan skit, och malt i mitt huvud.

Livet i allmänhet känns just nu förbannat tungt och besvärligt att ha att göra med, så jag tänkte att det vore rätt skönt om åtminstone samhället kunde sköta sig hyfsat så att jag slapp bryta ihop över det också. Jag har nog med att skrika, vråla, kasta, banka och grina för egen räkning. Det finns ingen tid att också snyfta till sömns över utförsäljningen av skola, boende, vård och omsorg (med andra ord statens dåliga sinne för business; är ju som att de gjort affärer på fyllan), stigmatiseringen av sjuka och svaga, segregationspolitiken, sveket mot dem som en gång (som icke-myndiga, till på köpet) valde fel utbildning. Det är bara för mycket för att jag skall stå ut.

Jag orkar varken agitera eller argumentera, dock. Det känns så hopplöst ändå. Men jag kan ju säga hur det känns. Och det känns som att vi glömt allt vad mänsklighet och värdighet heter. Människor reduceras till siffror och kronor och den driftige entreprenören är vår nya gud. De som inte lyckas har sig själva att skylla och de som inte har jobb vill helt enkelt inte jobba. För att inte tala om de sjuka, de utsugarna!

Något väl genomtänkt politiskt brandtal blir det inte från min sida. Men något bör man väl ändå säga? Så... Kära liberala privatiseringshetsare. Ni kan ju sälja ut allt, till underpris, nu. För en vag politisk idé. Men vad finns kvar när det kniper nästa gång skatten skall sänkas då? Var skall ni plocka då, när Sverige inte längre äger ett korvöre, när hela förbaskade landet har lagts ut på entreprenad?

Så för fan! Kom igen nu! Nu tar vi tillbaka Sverige innan det är för sent. För som vi alla vet sedan vi var små: bytt är bytt och kommer aldrig tillbaka! När allmännyttan är såld och borta, ja då är den just det; borta. För alltid. Ergo: nu byter vi regering och politik, innan det är för sent. Innan bytt är bytt och kommer aldrig tillbaka.

Missnöjet

- Hej.
- Ursäkta mig. Jag skulle vilja reklamera mitt liv. Det har mest varit till besvär.

Man gör sitt bästa, man anstränger sig, man gör allt man kan för att aktivera sig och vara nöjd och glad och allt, men ändå är man tom. Jag vet fan inte när jag sist gjorde så mycket som jag gjort under det här året, tagit tag i så många självförverkligandeprojekt och varit allmänt hyperaktiv, men ändå känner jag mig djupt missnöjd med tillvaron, när jag får en stund över att fundera på den.

Är det ett tidens tecken?

Är uppgivenheten och desillusionen bara en följd av den bortskämdhet som obegränsad tid för introspektion innebär? Det skulle nog vara fint om jag inte tänkte så mycket hela tiden. Det minns jag att jag tänkte redan som 14-åring. Då brukade jag önska att jag skulle vara mer som min klasskamrat Anna-Maja. Hon framstod som så bekymmerslös och verkade sällan besvärad. Hon skrattade mest. Själv kunde jag inte skratta, när det fanns så mycket svårt att reflektera över.

Eller så handlar det kanske om de oändliga möjligheterna som min generation drabbats av, snarare än ohämmat navelskåderi. Det har alltid funnits tusentals och åter tusentals möjligheter, och således val att göra, i min värld. Det bäddar ju onekligen för missnöje. Med alla dessa oändliga möjligheter blir minsta lilla motgång extremt påtaglig. Med stort antal möjligheter kommer också stort antal möjliga tillfällen att känna sig missnöjd. Hade valen och möjligheterna varit färre hade också tillfällena till missnöje varit det.

Sedan kan man ju undra om inte allting en gång för alla skulle bli bra om man bara vågade konfronteras med sitt missnöje. Men nu har jag valt flykttaktiken och springer så fort jag bara kan när det dåliga nosar i min nacke. Men det dåliga är inte någon nybörjare på sånt här; om jag lyckas fly i vaket tillstånd så blir det besök i sömnen. Men där har jag ett ess i rockärmen. Det har nämligen visat sig att min sömnmedicin har den fina biverkningen att jag får njuta en drömlös sömn. Så lurar man det dåliga. Tänkte jag. Men kanske är det så att fighten måste tas, duellen utkämpas för att vi en gång skall bli klara med varandra. Möjligen är det trots allt bättre att fäkta illa än att inte fäkta alls. Men ovissheten gör mig feg.

Eller så är det så att jag är rakt av bortskämd, som en riktig snorunge. Jag biter inte gärna ihop, jag slipper hellre. Under min uppväxt har jag utsatts för minimalt med tvång, inte ens fiskpinnarna behövde jag äta upp om jag inte hade lust. Så kanske är det så att man bara är bortskämd när man hellre bedövar sig än biter ihop. Kanske?

Kanske var det inte tänkt att livet skulle vara peachy-creamy hela vägen igenom, kanske måste man bara lära sig att stå ut. De innan mig kanske inte var lyckligare, nöjdare eller gladare, men de visste att bita ihop och acceptera läget. De var inte sådana mesar som jag. De accepterade nedstämdheten som något normalt där jag lärt mig att diagnostisera den som sjuklig. Där jag via blogg pep om huruvida det är fel att känna att jag inte vill känna, ställde de sig i köket och bakade ett jävla bröd istället.

Staden

Vi har nått en punkt där vi kanske måste gå i relationsterapi, min bättre hälft och jag. Vårt förhållande har börjat knaka i fogarna, det har börjat krisa, igen. För ett tag sedan trodde jag nog att vi åter funnit varandra, men säg den lycka som varar för evigt.

Någonting måste göras eller så måste vi skiljas, mitt Stockholm och jag. Och det skulle kännas hemskt om det var slut för evigt. Men kanske tar vi en paus; vi provar en mer öppen relation ett tag, där jag får träffa andra städer. Kanske inleder jag till och med något mera seriöst ett tag med kanske Göteborg, Lund, Helsingfors eller London, så kan vi kanske hitta varandra igen sedan.

För det vore så synd om det måste ta slut här, kära Stockholm. Jag tänkte på dig när jag gick en hundpromenad längs Norrmälarstrand i lördags kväll. Det var mörkt då och ganska kallt, men jag mindes en fin och solig eftermiddag i början av juli, eller när det kan ha varit, då jag promenerade ungefär samma väg. Den gången korsade jag Stadshusets borggård och kom ut vid trädgården invid vattnet. Där var fullt av turister och lite trotsigt kände jag för att glida upp mellan dem och säga, Hallå, det här är min stad! Men det gjorde jag såklart inte. Det var en lite ovanlig känsla det där, den underliga stoltheten. Men jag ville att alla skulle veta att du var min och jag ville berätta om allt vi gjort tillsammans.

Även om vårt förhållande inte är prickfritt och perfekt alla gånger, så är det ändå något speciellt mellan oss. Det var här jag föddes. Det är här mina föräldrar är födda. Det var här jag åt sand (antar att jag lär ha gjort det i alla fall). Det var här jag föll och slog ut framtänderna. Här har jag gått i skolan. Här dansade jag tills jag nästan föll ihop när jag var 19. Här spydde jag i en park. Här misslyckades jag. Och här fick jag revansch. Här hade jag sex första gången. Och nästan allt annat första gången. Det var här jag ville dö. Det var här jag insåg att jag skulle leva.

Allt måste bli bra igen. Stockholm, baby. Allt ska bli bra. Det ordnar sig.

Märren

Finaste The Mare släpper ny EP (på Leopard Up A Tree Records) och jag fick dansa i videon till I'm So Happy. Resultatet gjorde mig så glad (och ingen dansande kossa har varit lika snygg sedan Göran P dansade med Doris).

Gisslan

Nu ska jag berätta om när kroppen annekterar intellektet, eller en smula annorlunda uttryckt: när ett gäng rebellhormoner tar hjärnan som gisslan.

Det är alltså såhär: det finns tillfällen då jag är på oförklarligt och helt obeskrivligt dåligt humör; då jag blir så irriterad att jag nästan självantänder eller så ledsen att jag närapå drunknar i ett hav av tårar. Det är tillfällen då allt känns hopplöst; fastän jag vet att jag inte är sämst eller vad det nu kan vara, så går känslorna inte att skaka bort. Jag bara är sämst, så är det.

Men så har väl de flesta känt ibland? Jodå. Men här kommer den frustrerande delen av historien: varje gång (ja, precis exakt varje gång) jag känner såhär så visar det sig alltid att det egentligen inte var "jag", utan den där Patty Mae Smith (som gärna förkortar sitt namn PMS) som höll i spakarna. Detta gäller utan undantag, och det får mig att känna mig snuvad på min egen vilja, min hjärna, mitt intellekt. Jag blir så innerligt förbannad när jag inser att det inte var den verkliga jag utan någon annan som tyckte att livet var värdelöst att leva, som blev rasande på hela det politiska etablissemanget, som höll på att explodera för att jackan gled av galgen två gånger när jag försökte hänga upp den eller för att det bara inte gick att skruva på locket på tandkrämstuben. Det känns som att inte ens ilskan eller deppigheten kan man få ha ifred för den satans livmodern. Då blir jag arg!

Jag fattar om detta framstår som lite vagt, men det är så enormt frustrerande att uppleva att man reagerar kraftigt på något för att sedan inse att det inte var för att man egentligen var så himla ledsen eller arg, utan bara för att kroppen annekterat intellektet, för att fysiken köpt upp psyket. Det känns som att den där Patty Mae Smith berövar mig mina egna känslor, tar ifrån mig värdigheten i att vara en egen tänkande person. Och det värsta är att jag inte är medveten om det i stridens hetta. Jag tror att det är jag. Men så var det någon annan. Det är först ett par dagar senare som jag fattar. Ilskan då, när tårarna sedan länge torkat, är omätbar. Glädjen över att kunna känna känslor förtas helt av insikten att det inte var jag som kände några känslor, det var bara Patty Mae som jävlades.

En annan lite roligare PMS-effekt jag har är att jag delvis tappar koordinationsförmågan. Det är ganska roligt för andra att se mig dundra in i dörrkarmar och liknande. Sen så får jag en supersnok till näsa också; jag blir hyperluktkänslig och det är ju spännande med ett vässat sinne.

Glömskan

Det finns dagar som bara kan få försvinna, som man helst hade sluppit. Dagar som ingen ändå kommer att minnas, men som man likförbannat var tvungen att genomlida. Jag är ganska nöjd att ligga i min säng och veta att denna menlösa onsdag snart är till ända, när jag svalt en Imovane och släckt lampan. Undrar om dagen, den 11 augusti 2010, är ledsen, för att ingen kommer att minnas den. Undrar om den gråter när den ligger i högen av andra bortglömda dagar. Jag vet inte.

Dokumentationen

Om man ämnar skriva är det en dålig idé att ha mycket roligt för sig. Inte för att jag bara kan skriva när jag sitter ensam hemma och bölar eller så, utan helt enkelt för att jag är för upptagen av saker för att skriva om dem.

Jag minns jularna när jag var liten. Min morfar kilade runt med kameran i högsta hugg och fotograferade allt och ingenting, och jag minns att jag tänkte att det vore underligt att ha en massa bilder på något, en upplevelse, som man egentligen inte upplevt eftersom man var upptagen med att dokumentera den. Jag tänkte alltså att min morfar var så upptagen av dokumentationen att han faktiskt inte var en del av julen, vilket gjorde dokumentation i sig meningslös på något vis. Det blir helt enkelt konstigt att sitta ner och titta i ett fotoalbum för att minnas något man inte kan minnas, eftersom man egentligen inte var delaktig. Precis så tänker jag fortfarande.

Så nu testar jag att uppleva ett tag. Livet är fint.

Vykortet

Ett litet klamydiavykort från en semestrande bloggarinna:

Den senaste tidens nästan maniska vilja att fly, eskapismen och den molande värken har för tillfället lagt sig. Som oljebältet i mexikanska golfen lagt sig som ett lock över över stormvågorna är den liksom inkaplsad. Tåg och järnvägar tycks ha en lugnande effekt och trots världens mest långdragna förkylning (inne på tolfte dagen nu) är allt fint. Från en öppen balkongdörr kikar jag ut över en av Docklands gamla bassänger som är full av husbåtar och annat som flyter. Canary Wharf-skraporna agerar kuliss. Efter en helg på kollo för övervintrade vuxna barn är jag åter i den höga luftfuktighetens Mecka, London. Här blåser jag bort allt det dåliga från en maskros:


À bientôt!

Klibbet

Detta är rent löjligt. Trettiotre (33) grader celcius, inomhus. Kvavt och klibbigt. Jag lägger mig i ett iskallt bad (det känns inte ens särskilt kallt fastän det är så kallt det går att få det) i en kvart för att bli en smula sval innan jag lägger mig. Efter att jag klivit upp tar det inte ens tio minuter förrän min hud åter är klädd i en klibbig hinna av svett. Jag. Står. Inte. Ut. Och jag har dåligt samvete för kattens skull. Hon lär inte vara överförtjust i värmen heller.

När jag klagade på att vintern var för jävlig, så var det inte detta jag önskade. Jag har druckit fyra liter vatten idag. Jag orkar inte mer.

Avslutningsvis: när man sitter naken framför en bordsfläkt och svettas, då vet man att man är sexig.

Dörrmattan

"Att ha sex innan man är gift är att missbruka en gåva man fått av Gud. Det är som att ta en fin tavla man fått och använda den som dörrmatta."

Skunk är död. Länge leve Skunk. Eller nä? Skunk är återuppstånden! Efter mycket om och men tycks detta community, mina tonårs webbaserade lekplats, ha räddats ur rännstenen. Hursomhelst. Jag saxar ur min Skunkdagbok (det man gjorde i Skunkdagboken var fan det samma som man gör på en blogg, förutom att man inte kallade det blogg på den tiden, men det hör inte hit) och hittar detta trevliga inlägg från närmare fem och ett halvt år sedan:

2005-03-29 02:45:52
Elin är i Norrbotten. Det är tråkigt. Fast det är roligt när hon ringer. Idag har hon läst högt för mig ur "Hemmets praktiska handbok - band 5: Man och hustru och kärlekslivets problem i vår moderna tid" från 1954. Det var spännande och det stod om otukt, "överlastning av starka drycker" och den polygame mannen. Sjukt många bra tips på typ allt, t.ex följande ur kapitlet "onaniproblemet":

"Förr i tiden var det vanligt med skräckpropaganda just på detta område. Det är absolut säkert, att man skadar mer än man hjälper om man för de unga predikar om fruktansvärda följder av fysisk och psykisk art av onani. Istället bör man försöka hjälpa dem över ovanan genom att ordentligt framhålla för dem att könsorganen ha en annan funktion och att man måste spara dem för deras rätta bruk. [...] Men allra viktigast är att man försöker få dem att glömma den nya lustkällan och få dem att syssla med saker och ting som dra deras tankar från könsorganen. Det finns så mycket man kan sysselsätta ungdomar med. Man kan intressera dem för vissa hobbies såsom modellplansbygge, frimärkssamling etc., vilka kunna tjänstgöra som förträffliga avledare. Dock bör man alltid se till, att en lagom portion av utomhusverksamhet, såsom trädgårdsodling, botanisering, utomhussport och idrott av olika slag, ingå i fritidssysselsättningen. Allt som förmår fånga hela intresset, men framförallt det som ställer vissa krav på kroppskrafterna, är ägnat att sublimera de drifter som annars kunna ta sig olämpliga uttryck, bland annat i onanisering."

Okej. Var börjar man? Onanisering? Modellplansbygge? Sublimering? Botanisering? Jag vet inte. Synd och skam kan vara de fulaste ord jag vet. Jag nöjer mig med att konstatera det. Jag orkar inte orera kring hela den religiöst uppbyggda moralapparaten som hjälper människor förtrycka sig själva. Det får räcka att skratta åt texten ovan. För den är ju ändå rolig. Och 56 år gammal. Så jag fnissar bara.

Den där dörrmattan då? Jo, för några dagar sedan fick Snäckan en tidning av ett Jehovas vittne. Tidningen som förut brukade heta Vakttornet heter numera Vakna och där kan man ta del av följande information och fakta:

Forskare har märkt att många som har sex innan äktenskapet drabbas av obehagliga överraskningar i form av:
1. Skuld. Många unga som haft sex säger att de ångrade sig efteråt,
2. Misstänksamhet. Vilka andra har han eller hon haft sex med?
3. Svek. När de har haft sex ökar risken för att killen ska göra slut och skaffa ny tjej,
4. Besvikelse. Innerst inne vill tjejer ha killar som BESKYDDAR och inte
UTNYTTJAR dem.

Detta är kvalitativ forskning, sanna mina ord! Men jag har i min egen forskning kommit till något annorlunda slutsatser på vissa punkter. Beträffande punkt 3 exempelvis, där vill jag bara meddela att risken för att jag ska göra slut och skaffa ny kille ökar om vi inte har sex. Detta är vetenskapligt belagt genom forskning.

Men när det gäller punkt 4 tror jag att jag talar för alla tjejer när jag sluter upp och håller med om resultaten. Ja, beskydda mig! Jag är liten och svag. Alla tjejer är små och svaga. Vi behöver tas om hand. Och män behöver få känna att de har ett litet djur att beskydda, så de inte förlorar sin manlighet. För det vore ju jobbigt att en dag stå där alldeles tasklös. Det skulle ju också vara jobbigt för oss tjejer om våra killar plötsligt stod där alledels kuklösa och utan manlighet när vi ville ligga med dem. Kopplingen inget sex-beskydd samt sex-utnyttjande är jag ännu inte helt på det klara med. Men det kommer väl. Mer kvalitativ forskning:

Många killar säger dessutom att de inte skulle vilja gifta sig med en tjej som de har haft sex med. Varför det? Eftersom de vill ha en tjej med högre moral!

Word! Och så den maffiga slutklämmen, med tillhörande illustration:

Att ha sex innan man är gift är att missbruka en gåva man fått av Gud. Det är som att ta en fin tavla man fått och använda den som dörrmatta.


Japp. Kom ihåg det nu. Skulle du använda en fin tavla som dörrmatta? Nej, precis!




PS. Jag är gärna din dörrmatta. DS.

Värken

Satans kropp! Hålla på och märkas sådär... Bli varm och snurrig och göra ont. Det är inte okej. Kära kropp, jag skulle gilla om du obemärkt bara kunde liksom hänga på, inte kräva så himla mycket uppmärksamhet hela tiden. Det är bara me, me, me med dig, jämt och ständigt.

Det känns som att mina ben har amputerats, utan bedövning. Men konstigt nog, när jag tittar så sitter de kvar. Spännande.

Av någon anledning kom jag att tänka på karlslokar igen. Jag tänkte att om jag ska ha en kille igen så ska jag ha en kille med anti-inflammatoriska egenskaper. Annars kan det vara. Det sämsta jag vet är typ svullen och mensvärksömmande kropp och kan killen inte ens fixa det så är han fan inget att ha. Då tar jag väl en jävla Ipren istället. Eller sågar av ett ben eller två.

Mer satans sommartjat

Aldrig har jag väl varit duktigare eller flitigare att fira sommar än i år. Att fara till havet två dagar i rad, att rutinmässigt pimpla rosé i parken, att äta jordgubbar som man "bara råkade" ha liggandes hemma i kylen, att läsa minst en bok (en somrig, lättläst historia förstås) i veckan, det är det bara proffs som gör.

Och jag tror att höjdpunkten ännu väntar. Jag har en vision om att jag skall ligga och snooza i solen, i en nylackad träbåt som driver mellan Mälarens öar. Men det kanske snarare är önskedröm än vision. Har bara metallbåt att tillgå. I både önskedröm och vision spelas dock samma låt.

Sommarlovet

De spelar krocket i parken.

Bara två personer, men fyra klot. Och så ligger där en trasig klubba. Så verkar det alltid vara med krocketspel; av nödvändighet har någon spelat räserkrocket och slagit av en klubba. Det bara är så det måste vara i den svenska sommaridyllen.

(För övrigt är krocket en sådan där typisk aktivitet som leder till gräl och sova-på-soffan-stämning. Över häcken mellan villaförortens trädgårdar hörs irriterade familjer gorma på varandra om huruvida man får göra si eller så eller hur stora avstånden mellan bågarna skall vara. Reglerna konstrueras och re-konstrueras under speletes gång och alla försöker göra dem så gynnsamma för sig själva som möjligt. Det är faktiskt väldigt tramsigt, men det är nog så det måste vara. Eller så kunde man införa tvång på något slags teorikunskaper innan spel får påbörjas. Mer krocket i skolan kanske. Det är så förbannat mycket basket och innebandy där, så lite krocket kunde man väl klämma in. För entusiaster: Svenska krocketförbundet!)

Molnen tar över.

Det regnar, en långsam droppe i minuten, och sakta, sakta förvandlas allt: träden, buskarna och gruset. Kanske människorna. Det finns regn som liksom tvättar bort världens synd. Men det här är inte ett sånt regn. Marken ser ut som om någon dammtorkat med en inte riktigt tillräckligt fuktig trasa. Det blev inte helt bra, men nog blev det lite bättre.

En dag till.

Havet

I en kvav bil, till tonerna av en Frank Sinatra-compilation, for jag tillsammans med kamrater till havet. Det måste vara årets varmaste dag. Vattnet smakade salt och var helt lagom ljummet. Den neongröna luftmadrassen som legat i någon låda på vinden i åratal visade sitt sanna värde: en av de bästa investeringarna jag någonsin gjort. Liggandes på rygg på denna neonfarkost vaggades jag av vågorna mot stranden, om och om igen.

Sanden fastnade mellan tårna och mattade av det svarta nagellacket på mina tånaglar. Att gräva ner fötterna i sanden på en badstrand fyller mig både med tankar av smuts och fult och fel, och den mest klichéartade livsnjutarkänsla jag kan frammana. Jag gjorde mitt bästa att lösa det omöjliga korsordet i DN:s söndagsbilaga; "mandrill, fem bokstäver" skall vara "apart". Både på film och foto fångades dagen för framtiden.

Nu är jag hemma; fötterna tvättade och handduk och badkläder hängda på tork. I bara underkläderna ligger jag och jäser som bäst i mitt trettiogradiga bastuhem. Som en fyllig vetedeg väller min kropp ut ur min snålt tilltagna klädsel och jag flyter ut över hela sängen.

Seg och matt väntar jag in skymningen. I morgon gör jag om alltihop.

Folknöjet

Hej bloggen!

Den här sommaren känner jag mig alldeles utanför allt det som gäller, vare sig det handlar om äcklig rojalistisk yra eller fotboll. Om man inte bryr sig om det ena så ska man väl ändå peppa på det andra? Men icke!

Att jag är övertygad republikan, och inte heller vurmar för konceptet "äktenskap", borde knappast undgått någon. Och inte bryr jag mig om fotboll heller. Faktum är att mitt intresse för sommarens fotbolls-VM (samt all annan sport) är fullkomligt obefintligt. Jag vet inte vilka lag som spelar och jag bryr mig inte heller om vuvuzelans vara eller icke-vara på matcherna.

Nu kan du ju lite triumferande sticka blicken i mig och fråga hur det kommer sig att jag hört talas om den där vuvuzelan om jag nu inte bryr mig om det pågående världsmästerskapet. Men alltså! säger jag då, jag läser ju ändå tidningen. Jag är väl ingen filistin heller. (Inte för att jag rör sportdelen, men vuvuzelan var ju front page news, tydligen.)

Jag känner mig på intet vis delaktig i dessa allmänhetens folknöjen denna sommar. Inte minsta kittling, inte minsta spänning, inte minsta intresse skapar de i mig. De rör mig inte någonstans.

Men det gör inte så mycket. Jag låser in mig och lyssnar på Evert Taube, Françoise Hardy eller Fat Tulips, eller vad som råkar falla mig i smaken för dagen. Eller så träffar jag någon annan oförstående för en tête-à-tête. Eller så sitter jag i en solstol i parken, med ett sugrör i mungipan sörplandes billig rosé.

Hälsningar,
Svår tjej

Rutinen

Det är jobbigt att jobba. Särskilt när man jobbar heltid samtidigt som man pluggar heltid. Jag har inte tid att vara fyndig eller smart. Det är mest så att jag vaknar, går till jobbet, jobbar, kommer hem, äter mat, sitter vid mitt skrivbord, och sover igen. Och så samma en gång till. Och igen. Så nu vet ni (även om det var ganska mycket självömkande lögn).

Kärleken!

Sommaren! Kärlekens årstid! Nu jävlar är det bäst att man passar på. Nu jävlar är det bäst att man är lycklig! Annars har man onekligen misslyckats någonstans. Särskilt som denna sommar i vår vackra huvudstad är den officiella sommaren of LOVE.

Nu gäller det, nu måste man fixa det. Alla bisarra mardrömmar om ex och gamla ligg måste bort, nu är det framtiden som gäller. Och har man tur doftar framtiden sommarregn och har blomsterkrans i håret. På en filt i parken kommer framtiden att mata dig med vindruvor. Om du spelar dina kort rätt, vill säga.

Blir du lite orolig nu? Tänker du att du inte har vad som krävs? Har du ingen koll? Misströsta icke! Jag har några goda tips. Till att börja med några lämpliga ömhetsbetygelser att viska i din älskades öra: "när jag ser dig naken tänker jag på mumintrollet", "din arm känns som mozzarella", "dina lår har samma textur som keso" (allt där man beskriver sin partner i termer av mat funkar bra, och för de lite mer vågade kan jag också tipsa om klassikern "knulla mig till köttfärs"). Tips nummer två: släpp alla hämningar. Är man desperat så får det gärna synas. Ett tredje och sista tips: om du jobbar och din arbetsplats har sommarfest så kan du alltid passa på att styra upp något då. Stämningen måndagen efteråt kommer att vara oslagbar!

Kan du det här utantill får du en fantastisk kärlekssommar! Grattis!

Masspsykosen

På sistone har jag blivit mer och mer upprörd över den svenska monarkin och det nära förestående kronprinsessbröllopet. Utöver det ordinarie årliga anslaget till Hovstaten, också kallat apanage (57,43 miljoner kr år 2009), samt anslag till Slottsstaten (54,7 miljoner kr år 2009) får Hovet ytterligare 10 miljoner kronor till bröllopet (DN, 090921). Dessutom får kronprinsessparet Haga slott från staten (vilket i sin tur leder till högre driftkostnader för hovet varpå anslaget till Slottsstaten kommer att ökas ytterligare). Är det verkligen det bästa statens resurser kan läggas på i kristider som dessa? Finns det inte andra behov som är viktigare? Varför skall jag betala för ett bröllop jag inte är bjuden till? Och VARFÖR slickar medierna så enormt mycket rojaliströv? Vilken är "magin" de talar om? Vad har detta bröllop med mig att göra? Varför satsar Stockholms stad pengar på vad de kallar Love Stockholm 2010?

När jag har talat om detta har jag lite smått blivit anklagad för att vara cynisk, eller kanske till och med avundsjuk.

Jag är alltså bara sur, bitter och cynisk för att jag inte har en kille som Daniel Westling som vill gifta sig med mig. Så måste det vara!

Eller så kanske jag har en poäng. Kanske är jag inte en cynisk bitterfitta, utan helt enkelt bara en modern människa som vill leva i ett modernt samhälle. Det är hög tid för en allvarlig diskussion om monarkin, vad den står för och hur den förhåller sig till ett modernt demokratiskt samhälle.

Det är just demokratiaspekten som är mest intressant, rent principiellt. Monarki är inte förenligt med demokratiska principer, inte ens när det som i Sveriges fall gäller en rent ceremoniell monarki; vi har inte valt vår statschef! Själva ordet monarki syftar på envälde (mono = ensam, arki = härska), vilket går på tvärs mot demokratins grundläggande förutsättning; folkstyre. Ergo: monarki och demokrati är av princip oförenliga.

Alldeles nyligen hamnade jag i en situation där den uppenbara paradoxen i det svenska systemet blottlades och jag tvingades att på ett enkelt sätt försöka förklara hur det hänger ihop. Det gick inget vidare. Jag undervisade en klass i årskurs 7 om politik och efter att ha ägnat en lektion åt att fundera kring vad ett samhälle är och vilka problem som kan tänkas komma med detta ville jag gå vidare och arbeta med begreppet demokrati. Som den gode pedagog jag är förstår jag vikten av begreppshierarkier och kontext och ritade följaktligen upp något i den här stilen på tavlan, för att illustrera hur demokrati är ett sätt att styra ett samhälle:


Det kan ni ju själv räkna ut att det inte tog lång tid innan en elev sa "Men Sverige är väl en monarki?". Vad svarar man egentligen på det? Hur förklarar man att Sverige är en demokrati och samtidigt en monarki, när dessa av princip borde vara oförenliga? Jo, man tramsar runt och säger någonting om att "kungen inte har någon formell makt." Men innerst inne vet man att det inte är rätt. Innerst inne vet man att monarki inte är förenligt med demokrati, oavsett hur charmiga prinsar och prinsessor man råkar ha.

Att just Victoria tycks synnerligen vältalig och trevlig är inget försvar för monarkin i sig. De som anför detta som ett skäl för monarkins fortsatta vara i Sverige har målat in sig i ett argumentatoriskt hörn. Om man trots allt blundar för demokratiargumentet och accepterar monarkin som princip så måste man också vara villig att acceptera ytterst ocharmiga och korkade regenter och kungahus. Accepterar man monarki accepterar man också att vilken idiot som helst skall kunna vara landets statschef, utan möjlighet för folket att bli av med denne.

Förutom demokratiargumentet (som jag tycker är det överlägset starkaste) finns det fler argument mot monarki i Sverige. Här kommer ytterligare ett: det svenska samhället bygger (formellt) på meritokrati. Meritokrati innebär som ordet antyder att det är meriter (t.ex. betyg och examina) som skall avgöra vilka positioner o. dyl. en individ skall kunna inneha, och inte börd eller någonting annat (kön, etnicitet etc. skall inte heller spela in - det gör det dock i praktiken, därav ordet "formellt" ovan). I en meritokrati passar inte en kungafamilj in. Inga ärvda positioner passar egentligen in i en meritokrati, åtminstone inte i det offentliga. Vilken tjomme som helst kan bli kung - är det verkligen rimligt? Varför skall statschefen ha en gräddfil till sin position när ingen annan har det?

Jag är dock inte omöjlig; alla mynt har två sidor och det finns för- respektive nackdelar med det mesta, så även monarki. En möjlig fördel med en monark som statschef är att denne kan anses relativt neutral och således bör kunna ena folket då denne inte företräder en viss politisk sida. detta är alltså ett rent politiskt, aningen funktionalistiskt argument för monarki. Men frågan är om detta argument (vilket är det starkaste argument jag kan finna för monarki i dagens samhälle) verkligen håller. Det finns flera skäl till detta. För det första: Idag menar en relativt stor del av Sveriges befolkning att de inte stödjer monarkin och då blir argumentets bärkraft aningen tvivelaktig - vem vill sluta upp bakom någon man inte stödjer? Vidare tillhör kungen och kungafamiljen en mycket privilegierad samhällsklass, och då uppkommer frågan huruvida monarken verkligen kan ses som neutral och opartisk.

Ett motargument är att en folkvald statschef också skulle kunna fylla en sådan här påstått opartisk roll. Med en variant som i Tyskland kunde riksdagen (som ju representerar folket) utse en president som skulle ha enbart ceremoniella uppgifter. Eller så kanske riksdagens talman kunde inneha rollen som statschef. Kravet om republik handlar ju inte om att införa ett system med maktdelning (som i exempelvis USA eller Frankrike, där president och parlament delar på makten), utan helt enkelt om att ha en folkvald statschef. I samband med det här kan jag nämna ett väldigt löjligt motargument till republik, nämligen det att en president minsann kostar minst lika mycket som ett kungahus. Skott utanför mål! Det är inte en fråga om pengar, utan om demokratiska värden och hur vi ser på relationen mellan samhällsmedborgare.

Ett annat argument för monarki är att ett kungahus kan innebära god publicitet och PR år landet. Det bara skrattar jag åt, för det är så uselt. Jag tror att t.ex. Zlatan och Alexander Skarsgård gör betydligt bättre PR för Sverige än något kungahus kan åstadkomma. Tänk efter själv: hur mycket vet du om andra länders kungahus och hur påverkar detta din syn på landet? Förmodligen inser du nu att du inte vet så mycket. Och varför skulle andra göra det när det gäller pyttelandet Sverige då? Och om det handlar om relationer till andra stater och deras statschefer så är jag övertygad om att folkvalda politiker är bäst lämpade att sköta det.

Varje år (i princip) lägger Vänsterpartiet eller någon av partiets ledamöter fram en motion i riksdagen där de kräver avskaffandet av monarkin och införandet av republik. Även socialdemokratiska, miljöpartistiska och folkpartistiska ledamöter har motionerat om samma sak (det går att söka bland alla motioner på riksdagen.se). Stödet för monarkin minskar också hos den breda massan, även 0m 56% trots allt vill behålla monarkin. Med tanke på det stadigt minskande stödet, och framför allt demokratiaspekten, tycker jag att det är dags att diskutera monarkins vara eller icke vara seriöst nu. För så sömniga kan väl inte svenskarna vara att vi bara tänker acceptera denna odemokratiska kvarleva, bara för att det känns lite tryggt och traditionellt?

För att avslutningsvis återvända till bröllopsspektaklet: detta är ingen folklig fest eller nationellt viktig händelse. Det handlar om en absurd, gammalmodig och odemokratisk rest från tidigare århundraden. Och inte fan blir det bättre av att Victoria insisterar på att bli "överlämnad" till Daniel av sin far - en handling vars symbolik bör ge de flesta vettiga människor kväljningar (det handlar alltså om att kvinnan överlämnas från en förmyndare till en annan). I motsats till vad många tycks tro är detta inte en gammaldags tradition, och den finns inte inom Svenska Kyrkan, vars företrädare har bett Victoria att ändra sitt beslut på grund av symboliken, särskilt som hon besitter en sådan samhällsposition att hon kan komma att inspirera andra kvinnor.

Det är dags för ett slut på den här masspsykosen nu!

Framtiden

Nu säger jag det! Jag gör det bara! Jag struntar i om det är fullkomligt o-häftigt, jag bara kör: jag tror att jag har valt världens bästa yrke! Om man är lärare har man inte tråkigt, och man sitter absolut inte och möglar på något kontor. Man får bestämma jättemycket själv och man kan testa nya grejer varje dag. Och - detta är enormt okreddigt - det är roligt att arbeta med barn.

En särskild - och smått irriterande, dock - aspekt av läraryrket är hur exakt precis alla tycks ha en åsikt om hur skolan bäst borde se ut. Inte förvånande förstås; alla har trots allt gått i skolan. Därför vet alla bäst hur där borde gå till. Tror de i alla fall. Att det är uppenbart att detta inte stämmer visar väl om inte annat Björklunds skolpolitik som ofta rimmar så enormt illa med diverse pedagogiska insikter och överväganden.

Skolan är en institution var i princip hela befolkningen passerat och alla har erfarenheter därifrån. Denna lilla detalj skiljer skolan som arbetsplats från i princip alla andra arbetsplatser. Både i tid och otid uttalar sig folk om hur lärare borde, eller inte borde, sköta sina jobb; något som vore otänkbart när det gäller de flesta andra yrkeskategorier. Att lärare besitter ett särskilt kunnande är det få som tycks fatta eller värdera.

Oavsett alla dessa åsikter om lärare och deras arbete, så finns det en sak som endast lärarna kan känna till. Det är en plats, där omvärlden inte kommer in, en väl bevarad hemligt, en inkräktarfri zon. Jag talar självfallet om lärarrumet - eller som det, mer politiskt korrekt, heter idag - personalrummet. Kanske fick man en gång en glimt av himlen när en lärare gick in eller ut, men det var också allt. Den där röda soffan, de blommiga gardinerna (som var mycket finare än de som prydde klassrummens fönster!) och de oändliga kaffekopparna.

Nu ska jag avslöja något för er: i lärarrummet är det precis som man trodde att det var när man själv var liten elev: lärarna sitter där inne och fikar och skrattar mest hela dagarna. Och det finns alltid tårta! Och bullar! Och kakor! Kaffet tar aldrig slut! Och sa jag att det alltid finns tårta? Och choklad! Där sitter man hela dagen och trycker i sig när de stackars eleverna tvingas lära sig om demokrati och matematiska prioriteringsregler. Det är lärarnas egen, underbara, vackra, sockrade värld. Och man måste ha nyckel för att komma in - jag har min i en kedja runt halsen; vi (blivande) lärare är ju ett praktiskt släkte!

Avslutningsvis tänkte jag bjuda på ett gött mattelärarskämt (dock inte klassikern Pythagoras sats - ni vet den som kladdar mellan sidan 97 och 98 i matteboken, höhö), som är alldeles utmärkt att dra om man har elever som klagar på låg temperatur i klassrummet: gå och ställ dig i hörnet, där är det alltid 90 grader! Boom boom tisch!

Våren

Nu fattar jag ingenting. Vad hände egentligen? Helt utan förvarning hade stan på sig sin allra bästa sommardräkt idag. Jag åt lunch ute i solen och det var så varmt att jag var tvungen att ta av koftan. Och plötsligt är världen grön igen, och luktar hägg. Jag tänker alltid att det är bäst att ta till vara på våren, för den kommer bara en gång om året. Och det är trots allt inte så många år man får leva och möta den.

Om vädret är lika fint imorgon ska jag lägga mig i gräset i parken när jag kommer hem och jäsa som en deg - en fyllig vetedeg, en sån som jäser över bunkens kant och ut på diskbänken. När jag ligger där ska jag tänka lite extra på Ian Curtis. Sedan ska jag somna och sova en stund på en filt, mitt i parken. Det är min bästa sommargrej; att ta en powernap i parken utanför huset varje eftermiddag när jag kommer hem. Kan rekommenderas!

En panda glömmer aldrig

Jag nämnde min gamla Vänner-bok för någon vecka sedan (här) när jag citerade en vän som i framtiden ville bli "en skön kille som kan flyga", och efter det har jag bläddrat igenom den flera gånger, i jakt på en tid som flytt. Det är en sån bok som småtjejer brukar ha där alla kompisar kan skriva in fakta om sig själva och jag skaffade den på skämt inför Emmaboda 2003.

(Detta var också det Emmaboda-året då jag kräktes på en gran, och missade Comet Gain för att jag låg i mitt tält i efterdyningarna av denna barrträdsrelaterade incident. Och samma år som Rocky Dennis spelade i skogen bakom Florian-tältet. Och det var samma år som Justus trodde att han hade suttit på sin strandstol och sovit i över tolv timmar, när det i själva verket var en kvart: "Hur mycket är klockan Emelie?" "Kvart över åtta." "Va? Då har jag ju sovit i över tolv timmar!" Jag hade inte hjärta att säga att det handlade om snarare tjugo minuter och att det fortfarande var kväll.)

I alla fall, boken. Den var ljuslila och hade på framsidan en bild föreställande två ankor eller något sånt. Jag ritade en pandig bild i svartvitt (så klart) och klistrade över ankorna, och sen åkte jag.



Boken är ett ovärderligt tidsdokument (ehm...) som framtidens historiker kommer att slåss om att få sätta klorna i (nåja!). Livet verkade hursomhelst vara fint för Stockholms indiekids i början av 00-talet. Här har jag saxat några fina urval:

Mina intressen: "Zombiebar", "Skunk, alk, musik"

Mitt favorit-tv-program: "Sommartorpet", "Så ska det låta på YLE1"

Mitt bästa semesterminne: "när jag åkte hem från Emmaboda och träffade hela MUF-Bohuslän på McDonald's!", "när jag slog en synthartjej", "när jag var på Bennofestivalen och drack hemmagjort vin", "när jag såg en bajskorv i Grekland."

Om jag var känd skulle jag vilja vara: "Woody Allens barn", "full och go", "saxofonspelare eller Beyoncé", "dr Phil eller Stina Nordenstam."

Det bästa som hänt mig: "Twee, eller Soulseek", "är att sluta vara indie & börja vara brat", "är att bli en del av indiesverige!!!", "när jag slutade grundskolan och pissade på golfgreenen", "när jag insåg att twee=gud."

Mitt pinsammaste minne: "är att jag prenumererat på Pollux alt. hetat 'popoffer' på Skunk", "när jag gav pengar till en kvinna jag trodde var tiggare, men som inte var det", "när jag fuskade mig igenom alla matteprov och min lärare kallade mig 'messmörshjärna'."

Jag avskyr mest: "min hund, acne, BD, indiekids", "skolan, när folk tror att de har roligt utan öl, vuxna, folkpartister etc.", "hat, Ebba von Sydow."

Min stora dröm: "att alla vuxna äter för mycket filmjölk och drar någon annanstans, typ månen."

Mitt bästa minne: "när jag hittade 100:- på marken", "när jag var go", "när jag låg på ett golv i Svalöv. Och sen i en soffa", "igår på Baba Sonic."

Mitt liv om 10 år: "ljudtekniker, bor på Söder och har en söt flickvän + 1 vackert barn", "då sitter jag i öknen med ett sexpack 2,8 och skriver tantsnusk under pseudonymen 'Kay Callahan'", "öl i Vällingby centrum", "bor i Dalslånged med min man som är lastbilschaffis. Jag har inte uppnått nåt", "har/är sugar daddy."

Det har ju inte gått tio år än, men sju i alla fall. Och nu leker vi alla vuxenleken; som kemister, läkare, psykologer, ekonomer, serietecknare och musiker. Jag vet inte om Kay Callahan har publicerat något ännu eller om så många vackra barn har kommit till. Men det gör inget. Bara jag får sitta här och vara lite sentimental en söndagkväll så är jag helt nöjd.

Fina porträtt från boken också. Den som kan identifiera personerna vinner ett sexpack 2,8:or. Häpp häpp!

Skalet

Mitt skal har jävlats extra mycket den senaste tiden. Det skaver, irriterar och distraherar. När allt är som det ska reflekterar man inte över sitt skal, men ibland stramar det och kliar och man blir medveten om att det finns där. Just som på sistone. Nog vore det skönt om det kunde skärpa till sig och sluta störa. Hela kroppen är som en obekväm, lite för liten, stickig tröja som man bara vill få ta av. Jag kliar och kliar, och försöker skaka ut det obekväma genom fingerspetsarna, men det är ju fullkomligt lönlöst. Tänk om skalet kunde vara som den där tröjan, då hade jag bytt till ett annat, skönare för länge sen. För vad jag än gör nu så är jag fast i den trånga, stickiga tröjan som gör att jag känner mig konstant obekväm. Typiskt!

Folkhemmet v. 2.0

Söndagkväll: middag och lektionsplanering för kommande vecka parallellt med dålig Wallander-film på fyran. Detta är förmodligen i stil med vad typ 87% av Sveriges vuxna befolkning också gör. Och man frågar sig ju varför. Det går ju att fatta att folk förbereder saker för den kommande veckan, men varför någon form av masspsykos inträffar varje söndagkväll klockan 21.00 är knepigare att förstå. Oavsett om det är Martin Beck, Kurt Wallander, Johan Falk eller Kommisarien och havet är det samma skit (även om den sistnämnda är absolut sämst, utan utmanare). Men det är väl bara så det skall gå till på en söndagkväll om man är vuxen, mitt i Sverige, mitt i livet.

Jodå. Så blev även jag vuxen till slut då.

Idiotin

Det finns saker som får mig att se rött, som får mig att helt flippa ur och skälla ut någon jag inte känner. Exempelvis otyglad vardagsrasism. I min värld finns det saker som man helt enkelt inte säger, och om någon ändå är dum nog att säga det så lackar jag ur.

När jag läste det här på DN.se (om tågvärden på SJ som i högtalarna ropade: ”...och så har vi negerbollar också”), kom jag att tänka på en grej som hände mig i tisdags kväll när jag just satt mig på tunnelbanan för att åka hem från en kompis. På andra sidan gången sitter två Veolia-munderade män i 25-30-årsåldern (för den oinsatte är Veolia ett fransktägt jätteföretag inom transportsektorn som bland annat kör några spårvagnslinjer i Stockholm). Den ena berättar en "skojig" historia för den andra om någon bekant som var med sin trasiga bil till en verkstad: "...och han var ju alltså blåneger, mekanikern, och så sa han att 'det här ser mörkt ut', och min kompis ba 'ja, det gör ju det', för asså, han var ju liksom blåneger, fattaru?" Vid det här laget vet jag inte om jag verkligen har hört det jag har hört, för det är så opassande att jag inte kan tro att någon skulle säga något sånt. Han har alltså inte sagt det för att provocera någon, utan för att det tycks falla sig helt naturligt för honom att använda såna ord.

Jag vrider och vänder på mig kanske en halv minut i viss beslutsångest innan jag vänder mig mot dem och talar om för den käcke historieberättaren att jag tycker att det är "enormt opassande att han sitter där i Veolia-uniform och vräker ur sig såna dumheter." Han blir allt lite röd i ansiktet, som en tioåring som blivit tillsagd av en okänd vuxen. Han ser så oerhört dum ut där han sitter. "Men han var ju det [blåneger, alltså]... Okej, mörkhyad då." stammar han. Sedan sitter de ganska tysta den närmsta kvarten. Och jag känner mig en smula nöjd.

Men jag tror inte att han riktigt fattade vad jag sa. Utöver att han var så urbota inskränkt att han använde ett så dumt ord så var han så korkad att han gjorde det när han satt i sina arbetskläder, bland folk. Som sådan representerade han Veolia. Inte jättesmart att vräka ur sig något sånt då, kanske.

Dessutom var det inte ens roligt. Och skämtet var inte nytt - för det finns väl knappast en kotte som inte har hört om hur Arne Hegerfors under någon fotbollsmatch för länge sen kommenterade att "det ser mörkt ut på Kameruns avbytarbänk"? Sure, Veolia sysslar ju med återvinning också, men dåliga skämt gör sig bäst i botten på ett sopberg någonstans.

Flyget

Tänk om man kunde flyga. Hur grymt vore inte det? Om man helt enkelt kunde ta sats och skjuta i från med ena foten och sedan lyfta graciöst från marken. Nu verkar det kanske som om jag bara är fånig, men jag brukar alltså tänka på det här ganska frekvent: hur obeskrivligt soft det vore om man kunde flyga.

Jag tänker lite på mig själv som en snitsig, strömlinjeformad fågel som kan flyga än upp än ner, än hit än dit, svänga snävt och susa fram fort som attan. Med andra ord som typ Stålmannen - fast utan den töntiga dräkten, helst. Jag vet, det låter som knarkfantasier, men vore det inte en bra grej? När man ska någonstans, då flyger man! Om man har lite tråkigt och vill göra något kul, då flyger man!

Jag har en sån där Vänner-bok där ens kompisar fyller i olika uppgifter om sig själv och svarar på olika frågor, som jag bland annat hade med till Emmaboda-festivalen 2003. Boken cirkulerade och en av mina kamrater angav som "Min stora dröm" följande: "Grym kille som lirar musik, lagar god mat och kan flyga." Helt klockrent, säger jag. Klart man vill kunna flyga.

Tänk vad juste det vore att flyga in över stan, glida över takåsarna och sedan landa på en balkong och ta en fika. Men man vill ju inte vara någon såsig Karlsson på taket, nej nej nej. Fort ska det gå. Som ett snitsigt showflygplan, inte ett klunsigt fraktåbäke. Om man nu ska jämföra med flygplan alls. För det är ju inte det det handlar om. Att flyga flygplan skulle ju aldrig duga. Det är sväva fritt med vinden i håret jag vill.

Sen sku man göra ett riktigt fint flygsoundtrack också, precis som jag gjort en cykelplaylist till min iPod. Det händer ibland när jag hör en låt att jag tänker att "wow, den här låten skulle man vilja flyga till" och varför ska man inte få göra det i så fall? Tänk t.ex. Junes Brides Every Conversation, Popguns Waiting For the Winter, Another Sunny Days Anorak City eller Cats on Fires Draw in the Reins. Eller Wuthering Heights! Mycket bra! Swish! Swish! Swish! (Det är så det låter när jag flyger förbi.

Hade jag tillräckligt med kontanter skulle jag helt klart, ehm, köpa vingar för pengarna. Japp.

Bomben

Tidigare ikväll var jag till Utrikespolitiska Föreningen Stockholm och lyssnade på ett rätt intressant anförande av Hans Blix, tidigare generalsekreterare för FN:s atomenergiorgan IAEA (1981-1997) samt ledare för FN:s vapeninspektion i Irak 2003 (han deklarerade att FN:s inspektörer inte kunnat hitta några massförstörelsevapen, vilket USA:s militära ledning låtsades att inte höra, som vi ju alla idag vet). Han talade framför allt om det kollektiva projektet att nedrusta och stoppa spridningen av kärnvapen och de svårigheter som finns kopplade till detta.

Sedan ett ickespridningsavtal (Non-Proliferation Treaty - NPT) klubbades igenom av FN 1970 har några stater visserligen gjort sig av med sina kärnvapen (Sydafrika, och så Ukraina och Kazakstan -tror jag - som överlämnade sina till Ryssland i utbyte mot vissa försvarsgarantier), men flera har också skaffat. Varken Indien, Pakistan eller Israel skrev på avtalet och de är idag kärnvapenstater. Nordkorea, som skrivit på och ratificerat avtalet bröt mot det, drog sig sedan ur och har nu också provsprängt kärnvapen. Även om antalet kärnvapen har minskat med mer än hälften sedan NPT kom till så uppskattas fortfarande 20 000 kärnstridsspetsar finnas kvar, de flesta i USA och Ryssland. Och det kommer ta evigheter innan vi blir av med dem alla, om någonsin.

När jag satt så fint så fint och lyssnade tyckte jag att det mest kändes deppigt alltihop, även om det förstås finns ljusglimtar. Visst, det har lugnat sig på många håll i världen. Det kalla kriget är sedan länge slut och det är otänkbart (menade åtminstone herr Blix) för många stater att gå i krig med varandra. För exempelvis USA och Ryssland skulle det inte komma på fråga. Detsamma gäller stater i Sydamerika, i Europa och i sydostasien. Men det känns ändå hopplöst på många sätt. Världen är fortfarande full av kärnvapen, krig och konflikter. Hur många människor har inte slaktats i krig de senaste hundra åren? Det är rent vidrigt att tänka på, och än vidrigare är det att tänka på att vi inte helt tycks ha lärt av våra misstag heller.

Vidare handlar det inte uteslutande om att nedrusta på kärnvapenfronten, det handlar om att nedrusta överlag. De människor som dödas i krig och konflikter idag dödas inte av kärnvapen utan av konvetionella vapen såsom kalashnikovs och landminor. Och misstänksamheten är så stor mellan stater och mellan olika grupper inom stater (de krig som pågår i världen just nu är främst inbördeskrig) att ingen förstås vill göra avkall om inte de andra gör det först.

Det är också intressant (eller snarare skrämmande) att titta på hur mycket pengar världens stater avsätter för militära ändamål. Lite spännande fakta: enligt SIPRI (Stockholm International Peace Research Institute) var denna siffra år 2008 sammanlagt 1226 miljarder US-dollar (ni kan ju själva fundera lite på hur många svenska kronor det motsvarar, och vad man skulle kunna hitta på för de pengarna). Närmare 50% av dessa militära utgifter står USA:s skattebetalare för. Då bör man ha i åtanke att landet bara har c:a 4,5% av jordens befolkning, eller ungefär 309 miljoner av jordens nu närmare 7 miljarder invånare. I den federala budgeten för 2010 tilldelas Department of Defense 663,7 miljarder dollar medan Department of Education får nöja sig med 46,7 miljarder dollar.

Jag har inte för avsikt att väva ut detta till någon form av akademisk uppsats, så jag skippar en mer djupgående analys och nöjer mig med att säga att jag tycker att det känns tråkigt att det ser ut som det gör i världen; det är tråkigt att det finns kärnvapen nog att göra slut på jordens befolkning om och om igen och det är tråkigt att så enorma ekonomiska (för att inte tala om mänskliga) resurser avsätts för militära ändamål. Tänk på allt bra man kunde göra för de pengarna istället.

Hans Blix avslutade lite hoppfullt och talade om hur det ökade ömsesidiga beroendet världen över skulle kunna bidra till ett fredligare klimat på jorden. Kanske ligger det något i detta klassiska liberala argument (han är ju folkpartist), men jag vet inte. Ett problem med argumentet är att det ömsesidiga beroendet inte är så omfattande som somliga förståsigpåare menar; det är inte globalt utan snarare regionalt. Vidare handlar det ömsesidiga beroendet ibland om ren utsugning av stater på det södra halvklotet, och därför är jag rätt obekväm med detta liberala koncept. Men i termer av krig och fred kanske det ligger någonting i det. För att krig skall uppstå krävs ju mer än vapen. Det krävs skäl. Tidigare har sådana skäl varit territoriella (tänk Sverige på 1600-talet), religiösa och ideologiska (t.ex. Kalla kriget). Så ser det inte riktigt ut idag (åtminstone inte i en mellanstatlig kontext). Förmodligen kommer konflikter istället uppstå kring naturresurser såsom olja och gas, och kanske kanske kanske kan ett ökat ömsesidigt beroende ha positiv inverkan på detta.

Måndagen

En måndag som alla andra måndagar, som alla andra dagar; un jour comme un autre, om man vore Brigitte Bardot. Jag tror inte att det går att säga det bättre än så. Bitterljuvt, kanske? Nej, det är nog enklast att låta fröken B sköta det här ändå:

Söndagarna

Söndag: den mest ambivalenta av veckans alla dagar. Men vet aldrig vad man vaknar till på en söndag. På ena sidan lockar den goda söndagen och på den andra lurar söndagsångesten, och det verkar ofta som om det absolut inte finns något mellanting.

Just söndgasångesten går väl att förstå om det är så att man har ett tråkigt jobb att gå till på måndag morgon, men varför jag drabbas kan jag inte förklara. Jag gör ju mest ingenting. Men kanske är det precis därför ångetsen kommer; för att man inte har någonting konkret att syssla med måndag till fredag. Kanske är det också därför som jag så desperat ser till att hålla mig underhållen under helgen, för att väga upp veckans snigeltempo. De här värdelösa söndagarna gör jag just ingenting, försöker bara sova och undvika att vara medveten.

Men det är ju inte helt mörkt. För de goda söndagarna finns också. Det är de söndagarna som man vaknar i tid och sedan lyckas ta sig för någonting; när man känner att man åstadkommit någonting eller varit ute och gjort någonting eller träffat någon. Det är söndagarna när man går på promenad och äter glass, när man ser en film med sin bästa vän, när man syr den perfekta kjolen, när man går på afternoon tea, när man skriver en fin låt, när man fixar allt det där man skulle och känner sig nöjd med det, när man äter frukost hela dagen med gott sällskap.

Problemet är bara det att man aldrig vet på vilken sida av sängen söndagen kommer att vakna.

Overallerna

Om jag förstått det rätt firades i Stockholm idag någon typ av studentdag. En dag som tycktes gå ut på att överförfriskade universitetsstudenter i färgglada overaller åkte runt till stans olika högskolepubar (en gång gick jag lite ironiskt på en sån där universitetspub - en liten eskapad som slutade med att min sambo sedan två år flyttade ut) och lekte lekar med varandra. Alldeles ovetande om denna happening blev jag mycket förbryllad när jag i eftermiddags kom promenerande längs Rålambsvägen och möttes av 60 skrålande och tygmärkesdekorerade overaller utanför SU:s Campus Konradsberg. Jag är ju en alldeles oskyldig student som bara ville nyttja ett av mitt universitets lugnare bibliotek!

Utanför biblioteksbyggnaden möter jag Johan och Maria som fascinerat beskådar ännu några overaller som håller låda på uteserveringen utanför studentpuben, som till vardags är campusets lunchrestaurang. Titta! säger de till mig, och jag tittar på studenterna som leker lekar som på värsta teambuildingskursen. Detta var alltså som att titta på djur på zoo (i Stockholm är vi ju inte så vana vid studentikosa aktiviteter i det offentliga rummet) - mycket exotiskt med andra ord.

På vägen in i biblioteket passar vi på att ta en tur ner till lunchrestaurangens entré för att höra oss för om kanske även vi kunde få oss en öl, trots att vi saknar overall. Men se, det går inte! För idag är det minsann festligheter som gäller! För att få komma in idag måste man köpa ett tuggummirosa armband för 60 kronor, för det är studentikos pubrunda på stadens olika högskolor som gäller, och då är det armbandskrav. Bredvid dörren sitter en handskriven notis med rubriken "Buss-schema". Jag fattar inte riktigt - vadå "Handels 17:30"? Sen får Johan förklara för mig, som alltid står lika perplex inför sådana här underligheter, att det betyder att bussen till Handelshögskolans pub går klockan halvsex. Detta avancerade uppstyr är lite för mycket för mig att greppa, och jag kollapsar litegrann inombords. På något vis tar jag mig i alla fall upp till biblioteket sedan.

---

När vi kommer ut från biblioteket lite efter klockan sex leker fortfarande femton overallklädda, och med rep ihopknutna, unga män musical chairs på lunchrestaurangens uteservering. Vi har alltså hunnit gå igenom två gamla tentor och diskutera femtioelva aspekter av samhällsvetenskaplig forskningsmetod och de har ändå inte tröttnat på att leka. Crescendot är när de ihopknutna overallerna kollektivt snubblar över varandra och bildar en hög. Då går vi.

Vad jag egentligen vill ha sagt är att jag inte förstår mig på dessa overaller och diverse studentikosa uppstyr. What's the appeal? Man undrar ju onekligen vilka studenter det är som frivilligt klär sig i overall och åker runt på olika grejer och samlar fula tygmärken. För att inte tala om gubbarna som fortsätter att klä sig i sin orange KTH-overall långt upp i medelåldern. I alla fall undrar jag. Kanske skulle jag undersöka och skriva uppsats om det. Har du haft overall? Känner du någon som haft overall? Hur många tygmärken har du sytt fast på din overall? Har du tvättat overallen någon gång? Eller kanske kunde jag be min kamrat etnologen göra lite efterforskningar och se om någon sådan undersökning redan existerar.

Faktum är att det främst tycks vara killar som går igång på sånt här. Det är väldigt sällan man ser en tjej i illorange (eller lila - lärarstudenternas färg!) overall, även om det händer. Jag tänker att killarna i overall är desamma som man tyckte var sådär obeskrivligt töntiga i högstadiet: de som satt hemma och spelade tv-spel medan acnen åt upp deras ansikten, de där som inte var så hemskt bra på att socialisera, de där som hade den där läbbiga moppemuschen, de där som hade samma mjukisbyxor på sig varje dag i tre år (förlåt, jag är hemsk, jag vet). Jag har svårt att föreställa mig dessa killar i sällskap med några tjejer (förutom tjejer i overall då, men de tycks ju inte vara så många). Eller för att vara mer rak på sak: jag har svårt att föreställa mig att någon av overallerna någonsin har fått ligga.

Men det måste trots allt hända. För det finns tydligen riktlinjer för overallsutbyten i samband också med såna aktiviteter, dvs. när en overall ligger med en annan overall. Jag har tidigare gjort lite research på det här området (såklart) och tydligen funkar det som så att man byter en ärm på overallen om man har sexat - annars byter man ju bara tygmärken. Självfallet frågade jag vidare vad man gör när man har bytt bort sina två ärmar - byter man då bort de ärmar man fått från andra, precis som man sprider en spännande könssjukdom? Jag fick aldrig någon klarhet i detta - förmodligen för att denna situation inte ännu uppkommit: ingen overall har fått chansen att ligga så många gånger.

Sylten

Fråga: Vad gör man inte för att slippa sätta sig ned och tentaplugga?
Svar: Det finns ingenting som man inte gör.

För att citera min goda kamrat Snäckan: "Helt otroligt att jag sitter och färglägger Barbafamiljen som spelar instrument istället för att skriva på min hemtenta." Man gör vad som helst för att komma undan. Allting blir plötsligt jätteviktigt - allting utom pluggandet vill säga. Till och med de mest tråkiga sysslor som man skjutit upp i all evighet blir plötsligt obeskrivligt spännande och nödvändiga att ta itu med, nu genast:

- Ja just det, jag måste nog tvätta fönstren. Det är absolut nödvändigt för att jag ska kunna koncentrera mig på böckerna sedan.

- Sy i knappen i den där gamla koftan? Det måste jag definitivt göra! Och om man kanske skulle ta tag i att sy om den där klänningen nu när man ändå är i farten... Och då måste jag ju gå ut och köpa ett blixtlås också... Men måste man så måste man!

- Oj, nu är det nog ändå dags att sortera bland mina gamla räkningar och papper. Kan inte vänta en sekund till!

Första platsen hålls dock fortfarande av Micke som ställde sig och kokade sylt istället för att skriva på en hemtenta i pedagogik vi hade för något år sedan:

- Hallå, hur går det? Har du gjort Fråga 2 än?
- Nä alltså, jag står här och kokar jordgubbssylt.

Ja, precis. Koka. Sylt. Sylt! SYLT! Va? Vem kokar ens sylt nuförtiden? Hur gör man? Och hur kommer man på att man ska göra det? (Jo, man har en hemtenta förstås, då kommer man på sånt.) Jag tänker gärna på syltkokarhistorien när jag känner mig slapp och lat och inte orkar ta tag i pluggandet. För då vet jag att det finns de som är ännu värre, som hittar på vad som helst för att komma undan, som till och med bestämmer sig för att stöka ner hela köket med ett syltkok!