7 May 2010

Bomben

Tidigare ikväll var jag till Utrikespolitiska Föreningen Stockholm och lyssnade på ett rätt intressant anförande av Hans Blix, tidigare generalsekreterare för FN:s atomenergiorgan IAEA (1981-1997) samt ledare för FN:s vapeninspektion i Irak 2003 (han deklarerade att FN:s inspektörer inte kunnat hitta några massförstörelsevapen, vilket USA:s militära ledning låtsades att inte höra, som vi ju alla idag vet). Han talade framför allt om det kollektiva projektet att nedrusta och stoppa spridningen av kärnvapen och de svårigheter som finns kopplade till detta.

Sedan ett ickespridningsavtal (Non-Proliferation Treaty - NPT) klubbades igenom av FN 1970 har några stater visserligen gjort sig av med sina kärnvapen (Sydafrika, och så Ukraina och Kazakstan -tror jag - som överlämnade sina till Ryssland i utbyte mot vissa försvarsgarantier), men flera har också skaffat. Varken Indien, Pakistan eller Israel skrev på avtalet och de är idag kärnvapenstater. Nordkorea, som skrivit på och ratificerat avtalet bröt mot det, drog sig sedan ur och har nu också provsprängt kärnvapen. Även om antalet kärnvapen har minskat med mer än hälften sedan NPT kom till så uppskattas fortfarande 20 000 kärnstridsspetsar finnas kvar, de flesta i USA och Ryssland. Och det kommer ta evigheter innan vi blir av med dem alla, om någonsin.

När jag satt så fint så fint och lyssnade tyckte jag att det mest kändes deppigt alltihop, även om det förstås finns ljusglimtar. Visst, det har lugnat sig på många håll i världen. Det kalla kriget är sedan länge slut och det är otänkbart (menade åtminstone herr Blix) för många stater att gå i krig med varandra. För exempelvis USA och Ryssland skulle det inte komma på fråga. Detsamma gäller stater i Sydamerika, i Europa och i sydostasien. Men det känns ändå hopplöst på många sätt. Världen är fortfarande full av kärnvapen, krig och konflikter. Hur många människor har inte slaktats i krig de senaste hundra åren? Det är rent vidrigt att tänka på, och än vidrigare är det att tänka på att vi inte helt tycks ha lärt av våra misstag heller.

Vidare handlar det inte uteslutande om att nedrusta på kärnvapenfronten, det handlar om att nedrusta överlag. De människor som dödas i krig och konflikter idag dödas inte av kärnvapen utan av konvetionella vapen såsom kalashnikovs och landminor. Och misstänksamheten är så stor mellan stater och mellan olika grupper inom stater (de krig som pågår i världen just nu är främst inbördeskrig) att ingen förstås vill göra avkall om inte de andra gör det först.

Det är också intressant (eller snarare skrämmande) att titta på hur mycket pengar världens stater avsätter för militära ändamål. Lite spännande fakta: enligt SIPRI (Stockholm International Peace Research Institute) var denna siffra år 2008 sammanlagt 1226 miljarder US-dollar (ni kan ju själva fundera lite på hur många svenska kronor det motsvarar, och vad man skulle kunna hitta på för de pengarna). Närmare 50% av dessa militära utgifter står USA:s skattebetalare för. Då bör man ha i åtanke att landet bara har c:a 4,5% av jordens befolkning, eller ungefär 309 miljoner av jordens nu närmare 7 miljarder invånare. I den federala budgeten för 2010 tilldelas Department of Defense 663,7 miljarder dollar medan Department of Education får nöja sig med 46,7 miljarder dollar.

Jag har inte för avsikt att väva ut detta till någon form av akademisk uppsats, så jag skippar en mer djupgående analys och nöjer mig med att säga att jag tycker att det känns tråkigt att det ser ut som det gör i världen; det är tråkigt att det finns kärnvapen nog att göra slut på jordens befolkning om och om igen och det är tråkigt att så enorma ekonomiska (för att inte tala om mänskliga) resurser avsätts för militära ändamål. Tänk på allt bra man kunde göra för de pengarna istället.

Hans Blix avslutade lite hoppfullt och talade om hur det ökade ömsesidiga beroendet världen över skulle kunna bidra till ett fredligare klimat på jorden. Kanske ligger det något i detta klassiska liberala argument (han är ju folkpartist), men jag vet inte. Ett problem med argumentet är att det ömsesidiga beroendet inte är så omfattande som somliga förståsigpåare menar; det är inte globalt utan snarare regionalt. Vidare handlar det ömsesidiga beroendet ibland om ren utsugning av stater på det södra halvklotet, och därför är jag rätt obekväm med detta liberala koncept. Men i termer av krig och fred kanske det ligger någonting i det. För att krig skall uppstå krävs ju mer än vapen. Det krävs skäl. Tidigare har sådana skäl varit territoriella (tänk Sverige på 1600-talet), religiösa och ideologiska (t.ex. Kalla kriget). Så ser det inte riktigt ut idag (åtminstone inte i en mellanstatlig kontext). Förmodligen kommer konflikter istället uppstå kring naturresurser såsom olja och gas, och kanske kanske kanske kan ett ökat ömsesidigt beroende ha positiv inverkan på detta.

No comments:

Post a Comment

Note: only a member of this blog may post a comment.