30 April 2010

Overallerna

Om jag förstått det rätt firades i Stockholm idag någon typ av studentdag. En dag som tycktes gå ut på att överförfriskade universitetsstudenter i färgglada overaller åkte runt till stans olika högskolepubar (en gång gick jag lite ironiskt på en sån där universitetspub - en liten eskapad som slutade med att min sambo sedan två år flyttade ut) och lekte lekar med varandra. Alldeles ovetande om denna happening blev jag mycket förbryllad när jag i eftermiddags kom promenerande längs Rålambsvägen och möttes av 60 skrålande och tygmärkesdekorerade overaller utanför SU:s Campus Konradsberg. Jag är ju en alldeles oskyldig student som bara ville nyttja ett av mitt universitets lugnare bibliotek!

Utanför biblioteksbyggnaden möter jag Johan och Maria som fascinerat beskådar ännu några overaller som håller låda på uteserveringen utanför studentpuben, som till vardags är campusets lunchrestaurang. Titta! säger de till mig, och jag tittar på studenterna som leker lekar som på värsta teambuildingskursen. Detta var alltså som att titta på djur på zoo (i Stockholm är vi ju inte så vana vid studentikosa aktiviteter i det offentliga rummet) - mycket exotiskt med andra ord.

På vägen in i biblioteket passar vi på att ta en tur ner till lunchrestaurangens entré för att höra oss för om kanske även vi kunde få oss en öl, trots att vi saknar overall. Men se, det går inte! För idag är det minsann festligheter som gäller! För att få komma in idag måste man köpa ett tuggummirosa armband för 60 kronor, för det är studentikos pubrunda på stadens olika högskolor som gäller, och då är det armbandskrav. Bredvid dörren sitter en handskriven notis med rubriken "Buss-schema". Jag fattar inte riktigt - vadå "Handels 17:30"? Sen får Johan förklara för mig, som alltid står lika perplex inför sådana här underligheter, att det betyder att bussen till Handelshögskolans pub går klockan halvsex. Detta avancerade uppstyr är lite för mycket för mig att greppa, och jag kollapsar litegrann inombords. På något vis tar jag mig i alla fall upp till biblioteket sedan.

---

När vi kommer ut från biblioteket lite efter klockan sex leker fortfarande femton overallklädda, och med rep ihopknutna, unga män musical chairs på lunchrestaurangens uteservering. Vi har alltså hunnit gå igenom två gamla tentor och diskutera femtioelva aspekter av samhällsvetenskaplig forskningsmetod och de har ändå inte tröttnat på att leka. Crescendot är när de ihopknutna overallerna kollektivt snubblar över varandra och bildar en hög. Då går vi.

Vad jag egentligen vill ha sagt är att jag inte förstår mig på dessa overaller och diverse studentikosa uppstyr. What's the appeal? Man undrar ju onekligen vilka studenter det är som frivilligt klär sig i overall och åker runt på olika grejer och samlar fula tygmärken. För att inte tala om gubbarna som fortsätter att klä sig i sin orange KTH-overall långt upp i medelåldern. I alla fall undrar jag. Kanske skulle jag undersöka och skriva uppsats om det. Har du haft overall? Känner du någon som haft overall? Hur många tygmärken har du sytt fast på din overall? Har du tvättat overallen någon gång? Eller kanske kunde jag be min kamrat etnologen göra lite efterforskningar och se om någon sådan undersökning redan existerar.

Faktum är att det främst tycks vara killar som går igång på sånt här. Det är väldigt sällan man ser en tjej i illorange (eller lila - lärarstudenternas färg!) overall, även om det händer. Jag tänker att killarna i overall är desamma som man tyckte var sådär obeskrivligt töntiga i högstadiet: de som satt hemma och spelade tv-spel medan acnen åt upp deras ansikten, de där som inte var så hemskt bra på att socialisera, de där som hade den där läbbiga moppemuschen, de där som hade samma mjukisbyxor på sig varje dag i tre år (förlåt, jag är hemsk, jag vet). Jag har svårt att föreställa mig dessa killar i sällskap med några tjejer (förutom tjejer i overall då, men de tycks ju inte vara så många). Eller för att vara mer rak på sak: jag har svårt att föreställa mig att någon av overallerna någonsin har fått ligga.

Men det måste trots allt hända. För det finns tydligen riktlinjer för overallsutbyten i samband också med såna aktiviteter, dvs. när en overall ligger med en annan overall. Jag har tidigare gjort lite research på det här området (såklart) och tydligen funkar det som så att man byter en ärm på overallen om man har sexat - annars byter man ju bara tygmärken. Självfallet frågade jag vidare vad man gör när man har bytt bort sina två ärmar - byter man då bort de ärmar man fått från andra, precis som man sprider en spännande könssjukdom? Jag fick aldrig någon klarhet i detta - förmodligen för att denna situation inte ännu uppkommit: ingen overall har fått chansen att ligga så många gånger.

29 April 2010

Sylten

Fråga: Vad gör man inte för att slippa sätta sig ned och tentaplugga?
Svar: Det finns ingenting som man inte gör.

För att citera min goda kamrat Snäckan: "Helt otroligt att jag sitter och färglägger Barbafamiljen som spelar instrument istället för att skriva på min hemtenta." Man gör vad som helst för att komma undan. Allting blir plötsligt jätteviktigt - allting utom pluggandet vill säga. Till och med de mest tråkiga sysslor som man skjutit upp i all evighet blir plötsligt obeskrivligt spännande och nödvändiga att ta itu med, nu genast:

- Ja just det, jag måste nog tvätta fönstren. Det är absolut nödvändigt för att jag ska kunna koncentrera mig på böckerna sedan.

- Sy i knappen i den där gamla koftan? Det måste jag definitivt göra! Och om man kanske skulle ta tag i att sy om den där klänningen nu när man ändå är i farten... Och då måste jag ju gå ut och köpa ett blixtlås också... Men måste man så måste man!

- Oj, nu är det nog ändå dags att sortera bland mina gamla räkningar och papper. Kan inte vänta en sekund till!

Första platsen hålls dock fortfarande av Micke som ställde sig och kokade sylt istället för att skriva på en hemtenta i pedagogik vi hade för något år sedan:

- Hallå, hur går det? Har du gjort Fråga 2 än?
- Nä alltså, jag står här och kokar jordgubbssylt.

Ja, precis. Koka. Sylt. Sylt! SYLT! Va? Vem kokar ens sylt nuförtiden? Hur gör man? Och hur kommer man på att man ska göra det? (Jo, man har en hemtenta förstås, då kommer man på sånt.) Jag tänker gärna på syltkokarhistorien när jag känner mig slapp och lat och inte orkar ta tag i pluggandet. För då vet jag att det finns de som är ännu värre, som hittar på vad som helst för att komma undan, som till och med bestämmer sig för att stöka ner hela köket med ett syltkok!

28 April 2010

Regnet

Nej, för guds skull! Nu får det vara nog med gnäll. Ta sig i kragen och rycka upp sig, det är vad som gäller. Men ibland är det bara så att plyschbyxorna och t-shirten har blivit på tok för bekväma och man sitter fast för djupt nere i raggsockorna. När det är så tappar jag dessutom tidsuppfattningen, glömmer vilken dag det är och minns inte heller vad jag gjorde igår eller i förrgår.

Att bara gå utanför dörren blir ett helt projekt, trots att jag egentligen vill. Ända sedan i måndags har jag velat gå en promenad, men inte känt att jag orkat på egen hand. Men idag så gjorde jag det i alla fall. När jag väl samlat energin hade solen gått i moln och jag såg hur några stilla regndroppar landade här och var på asfalten utanför mitt fönster. Men det är knappast som att jag kommer att klaga över det, för jag gillar regn, för det mesta.

Mest gillar jag nog lukten av regn, eller snarare lukterna av regn, för nog finns det mer än en enda regnlukt? Det finns vårregn och det finns sommarregn och det finns höstregn. Det finns dagregn och det finns kvällsregn och det finns nattregn och det finns morgonregn. Det finns spöregn och det finns duggregn. Doften av regn klockan 05:02 en lördagmorgon i mitten av juni är inte densamma som doften av regn en sen eftermiddag någon av de första dagarna i oktober, men jag gillar dem båda.

Att lukta på och reflektera över regn är lika mycket en konstform som att dofta på ett vin och göra en pretentiös och kryptisk beskrivning av dess arom och smak. Båda varianter är med nödvändighet subjektiva konstruktioner som pyr av minnen, idéer och känslor. Precis nu lutade jag mig ut från mitt fönster, drog några djupa andetag och kände doften av den våta asfalten. Min fascination för regn hänger nog samman med hur fukten förstärker lukter och hur mitt luktsinne tycks framkalla minnen starkare och mer visuella än något annat. Ingenting ger mig så starka minnesbilder som en lukt. Men det händer så sällan. Det händer betydligt oftare att jag minns via syn eller hörsel. Men minnena kan aldrig bli lika starka som luktminnena. Man skulle ju vilja att någon forskartyp förklarade detta, faktiskt. För det är rätt konstigt.

Så, jag gick alltså en promenad i regnet tidigare. Jag kan inte säga att det var helt skönt. Det var kallt och blåsigt och jag frös. Men lite regn i håret gjorde hela skillnaden, tror jag. Imorgon skall jag vakna tidigt, och jag skall absolut inte ta på de förrädiska plyschbyxorna. Jag går ut, helst i regnet!

27 April 2010

Sömnen Revisited

Jag kan inte få nog av dissikera sömnen och skärskåda dess komponenter! Så mycket händer där så lite händer, i de lugnaste vatten lurar de lömskaste fiskarna osv. Igår kväll, när jag lagt mig och släckt lampan, kom jag på mig själv med att högt och ljudligt sjunga på en nonsensmelodi för att jag inte skulle kunna höra mina egna tankar.

När det blivit alldeles mörkt och tyst i rummet smyger de sig fram ur mitt medvetandes skuggor, monstren i mitt huvud. Jag ser det framför mig, det är rakt igenom visuellt: som det lilla mumintrollet som med en mjölkspann i tassen skyndar genom läskiga skogen ser också jag ögonpar som lurar bakom trädens svarta stammar. Skillnaden är väl att min skog finns inne i mitt huvud och jag kan inte springa därifrån. Ingenstans finns en muminmamma som kan trösta med saft.


I brist på en flyktväg vill man åtminstone blunda så man slipper se skuggorna som kikar fram bakom träden. Tyvärr tycks det omöjligt att blunda tillräckligt hårt, när monstren redan är inne och bråkar i huvudet. Men om man kanske kunde "blunda" auditivt? Liksom blockera tankarna genom andra, störande sinnesintryck - precis som det går att till viss del blockera smärta genom att "överhetta" nervsystemet (genom att t.ex. skrika)?

Jag låg alltså på fullaste allvar där i mörkret och sjöng "lalalalalalala" och tänkte att det skulle ta bort monstren i mitt huvud. Det är väl sånt man tror att bara smått neurotiska, litterära karaktärer gör. Så det kändes ju inte helt... acceptabelt. Men faktum är att det fungerade ganska bra. Det blev svårare att hålla fast i de dåliga tankarna när min sång överröstade dem. Jag hörde helt enkelt inte vad jag tänkte. Det var rätt fascinerande. Och till slut försvann de värsta tankarna (jag visste väl att också min skrovliga röst skulle visa sig fylla någon funktion!).

26 April 2010

Sömnen

Natten, sömn och drömmar är ett nästan outtömligt ämne för mig. Att jag oftast sitter och skriver på nätterna är förmodligen talande. Det här med att sova har alltid varit lite problematiskt, ända sedan jag var liten. Det finns en osynlig kraft som motar bort mig från min säng och att lägga mig är ett test i viljestyrka. Jag är som ett barn som inte vill sova för att jag leker och har så roligt, oavsett vad jag gör, eller om jag ens gör någonting. Jag vill bara inte sluta skriva, sluta rita, sluta lyssna på den där låten, sluta stirra in i väggen. Jag vill fortsätta göra vad som helst så jag slipper sova.

När jag väl lagt mig, eftersom jag trots allt inser att jag måste göra det förr eller senare, så finns det ingenting som garanterar att jag faktiskt kommer att sova. Alla de stackare som någon gång har haft äran att sova bredvid mig vet att jag kan vrida och vända på mig i timmar innan jag till slut försvinner bort i ett freudianskt drömlandskap. Även efter att jag lagt mig och släckt alla lampor pågår en febril aktivitet i mitt huvud. Det finns helt enkelt för mycket att tänka på och reflektera över. Och att blockera dessa impulser är inte det enklaste som finns att göra.

En taktik jag har för att sova är att - istället för att räkna får - rabbla så många av grundämnena jag kan komma på. Någon natt i förra veckan lyckades jag frammana åtminstone 45 stycken (aluminium, barium, bly, bor, cesium, curium, einsteinium, europium, fluor, fosfor, francium, guld, helium, jod, iridium, järn, kadmium, kalcium, kalium, kisel, kobolt, kol, koppar, kvicksilver, kväve, lithium, magnesium, mangan, molybden, natrium, neon, nickel, nobelium, plutonium, polonium, röntegnium, silver, svavel, syre, terbium, titan, uran, väte, ytterbium och zink) - ett ganska bra resultat för en samhällsvetare tycker jag. Kanske en oortodox taktik för övrigt, men den funkar hyfsat, i alla fall ibland.

Det finns tillfällen då jag nästan är rädd att sova, eftersom risken finns att jag ska förnimma något obehagligt i mina drömmar. Det händer ganska ofta att jag har ångestframkallande drömmar, som är omöjliga att komma ur. De senaste veckorna har jag exempelvis drömt om hur jorden gick under i en implosion, hur några av mina bekanta gjorde inbrott hos mig utan att jag fattade någonting (mycket obehagligare än man kan ana), samt höjdpunkten; hur ett ex (som av någon lustig anledning, som jag aldrig ifrågasatte i drömmen, var iklädd högklackade skor) var hemskt elak mot mig (också mycket värre än det låter).

Jag har för mig att jag har sett tv-program om både sömn och drömmar där kontentan har verkat vara den att man fortfarande, trots omfattande forskning, inte är riktigt säker vare sig på varför människor sover eller drömmer. Min privata forskning har i alla fall lett till ett par slutsatser: 1.) om jag inte sover på över ett dygn känner jag mig ganska konstig, och 2.) mina drömmar är en salig röra utan någon som helst känsla för dramaturgi eller narrativ.

24 April 2010

Spelningen

Var till Debaser Medis och såg Hidden Cameras ikväll. Det var mycket bra, helt klart värt dyra 120 kr. Jag gillar band som har kul när de spelar; på ett plan är väl det trots allt skälet till att man startade ett band från första början, och att man fortsätter att spela ihop? Så borde det i varje fall vara. Man ser väldigt snabbt om ett band har roligt när de spelar, och ofta är det dessutom vad som gör en spelning bra. Det handlar inte uteslutande om att vara tighta och att ha världens bästa låtar (även om det kanske hjälper en smula). Det spelar liksom ingen roll hur duktig man är och hur lite fel man spelar om man ser ut som en grinig skurtrasa när man gör det.

När jag stod framför scenen kom jag att tänka på när jag senast var på Debaser Medis - eller Mondo som stället hette då, för evigheter sedan, innan Debaser-maffian tyckte det var ett genidrag att dra igång något dötrist satans klubbfranchise. Den gången såg jag Camera Obscura, som var precis allt som Hidden Cameras inte var, eller snarare tvärtom kanske. Allt jag minns från den spelningen var hur deras surkart till sångerska stod med ryggen vänd mot publiken c:a 90% av tiden. Visst, Camera Obscura är ett gäng ytterst kompetenta musiker, men inte verkar de ha kul när de spelar. Och då spelar det som sagt ingen roll hur väl man faktiskt spelar, det blir inte roligare att se för det.

Ergo: ha roligt när du spelar/jobbar/sysslar med vad som helst. Så blir det bättre. Eller åtminstone roligare!

23 April 2010

Vädret

Ful dag. Fuldag. Det är svårt att fatta hur vädret kan vara så nyckfullt och egensinnigt. Bara för några dagar sedan satt jag i solen på en bänk vid Stockholms universitet och pekade på ekorrar som hoppade omkring som studsbollar bland krokusar och snödroppar. Kanske var luften lite sval, men i solen var det varmt. Dagen efter träffade jag Anton som bestämt hävdade att jag blivit solbränd. Nu händer det! tänkte jag, äntligen!

Och så svänger det då om så plötsligt. Snö, i mitten av april. Snö! Regnigt, grått och bistert, fult. Tidigare idag promenerade jag i snålblåsten och det tog inte två minuter förrän mina fötter kändes kalla och fuktiga. Jag kontrollerade, och nej, skorna var inte blöta, men den där vidriga fukten trängde likväl in, så till den grad att mina tår domnade bort. Jag hade min klarblå basker och stora svarta schal på, men kalla vindilar letade sig ändå in i öronen, och mina nakna fingrar hade obemärkt förvandlats till tio stela glasspinnar.

Vädrets hånfulla nycker påminner mig om något som jag igår natt försökte förklara för en vän på besök. Vi pratade om det stora och det lilla och jag gjorde mitt bästa att måla en bild av hur jag upplever att livet för tillfället ter sig. Att sätta ord på känslor, sinnesförnimmelser och tankar är ofta närapå omöjligt, och aldrig kan man vara säker på att den man talar med hör samma sak som man själv hör eller ser samma sak som man själv ser. Detta är oundvikligt; vi är alla låsta i vår subjektivitet och hur vi än försöker kommer vi aldrig kunna uppleva någonting på exakt samma vis som någon annan gör det. Men det finns ingenting som hindrar ett tappert försök, det är trots allt därför vi kommunicerar som vi gör och producerar sådana enorma mängder kultur i alla dess former.

Det var en öppning till just ett sådant tappert försök jag såg i de senaste dagarnas skitväder. För det är precis som så jag tycker att mitt liv ter sig. Inte nödvändigtvis grått och trist och dåligt, men utan förvarning våldsamt växlande. Likt vädret som utan förvarning gör en helomvändning består mitt liv (eller, det är ju inte livet i sig jag talar om, utan min upplevelse av det - lite förenklat skulle man kunna kalla det mitt humör) av ständiga tvära kast, som en skenande berg-och-dalbana som jag inte själv kan kontrollera. Det är ibland skräckinjagande att vara passagerare i denna berg-och-dalbana när den sakta släpar sig upp mot himlen; aldrig kan jag vara riktigt säker på att den inte kommer att kasta av mig när den rusar nedåt och svänger skarpt i kurvorna.

Precis som berg-och-dalbanan vänder upp och ner på mitt innanmäte och trycker hjärtat upp i halsgropen, och som den gränslöst föränderliga väderleken utan förvarning bjuder på en råkall käftsmäll, så spelar livet och känslorna spel med mig. Precis som snön igår och idag attackerade våren kan min brinnande optimism på en sekund bytas mot själens fullkomliga misär. Först finns där inte ett moln och så plötsligt är hela himlen mörk. Jag tänker att det är lite som Matti Alkbergs Ragnar:

Ensam dag, fåglar sjunger, man är glad
Allt är fest, grannen spelar punk och man är bäst
Då krälar svarta molnen tyst in över horisonten
Aldrig kan man riktigt spänna av

Det är en av de finaste låtar jag någonsin hört - och fortsätter att vara det efter att jag hört den kanske 300 gånger. Kanske tycker jag så mycket om den, kanske tilltalar den mig så för att den lyckas fånga den där maktlösheten jag upplever i mitt liv. För att den lyckas sätta ord på det där som är så svårt att sätta ord på. För att den ställer upp och bär lite av skiten åt mig. För att den gör det hopplöst jobbiga till något som trots allt känns fint och bra. För att den säger till mig att det är okej.

Visst, att göra vädret till en metafor för livets vändningar skulle kunna vara klichéartat, och är det kanske för det mesta (som jag nog mer än väl visat med mitt orerande ovan), men icke i Alkbergs fall. Egentligen är det meningslöst att jag tar än mer tid i anspråk - min egen eller någon annans - med tafatta försök att beskriva hur den här låten slår mig i magen om och om igen eller hur den lyckas med det jag gång på gång misslyckas med; att måla mina känslors porträtt. Det är tid som är bättre att ägna åt att faktiskt lyssna på låten.

Allt som lever är förgängligt
Om nåt kunde vara evigt
Hur man än beter sig är det kört

21 April 2010

Drinken

Nu ska jag berätta om en fantastisk upptäckt jag gjorde i förra veckan. Kanske finns det de som häpnar nu, över min generositet. Kanske finns det de som tänker att det naturliga vore att hålla fantastiska upptäckter för sig själv. Men så är det inte för mig. Jag har ett sant socialistiskt hjärta och jag vill att alla ska få ta del av det fantastiska!

Egentligen började det hela för betydligt längre sen. Någon gång förra sommaren var jag på ett så kallat BBQ-party hos en kamrat som innehar något så ovanligt som en egen villa (hon har också råttor i koppel, en karl som ibland har rosa hår, och en naken sphynxkatt vid namn Vladimir, bland annat). Framåt kvällen, när solen sakta sjönk över taken i det pittoreska villakvarteret, började gästerna en efter en att droppa av. Till slut var det bara värdparet, en exhibitionistisk amerikansk jetpilot (på riktigt!) och jag själv kvar. Efter att ha spelat x antal partier boule (eller om det var krocket kanske) i mörkret föll det sig naturligt att flytta festen utom räckhåll för myggor och dagg. Med andra ord inomhus.

Sagt och gjort. Om jag minns korrekt spelades det Guitar Hero och dracks cocktails. Det var i detta ögonblick som urtypen till min fantastiska upptäckt gjorde entré i mitt liv för första gången. Värden hade varit i köket för att blanda en ny drink till mig, och där var den plötsligt: vad jag trodde var den bästa drinken någonsin. Och det trodde jag också tills förra veckan, när jag gjorde min egen upptäckt. Om jag fattade rätt när det begav sig så bestod drinken av vaniljglass, eventuellt mjölk, och rom. Huruvida det var mörk eller ljus rom har jag ingen aning om (det var ju knappast kvällens första drink).

Hursomhelst. När jag har blandat min sedvanliga fredagsdrink, har jag några gånger gjort just den här, när jag har tyckt att jag förtjänat lite extra lyx. Och det var percis vad jag skulle göra i fredags, för att bjuda mig själv och två vackra kvinnor på innan utgång. Och det var då det hände! När jag stod bland alla provrör, e-kolvar, pipetter, bunsenbrännare och flaskor med magic potions i mitt laboratorium för att tillreda till denna glassiga dröm så råkade en behållare med Minttu välta rakt ner blandningen. Poff! sa det och så sköt ett ljust turkost mushroom cloud i miniatyr upp ur tillbringaren.
















Ytterst försiktigt doppade jag lillfingerspetsen i blandningen, och förde handen mot munnen. Jag tvekade en sekund, men lät sedan tungspets möta fingerspets. Explosion! Nu förstod jag hur Alexander Fleming måste ha känt när han av misstag uppfann penicillinet 1928. 82 år har passerat, men känslan av överväldigande optimism torde vara den samma. Jag hade alltså blandat den perfekta drinken, av en slump. Ingredienserna är alltså vaniljglass, mjölk, mörk rom och Minttu, som en alkoholhaltig milkshake med andra ord. Proportionerna är väl inte så petiga, man tar helt enkelt mycket av det man gillar tänker jag (det är även en generellt bra princip för livet i övrigt).

Så, nu är denna exceptionella upptäckt tillgänglig för resten av världen. Må den bringa lika mycket nytta som penicillinet en gång gjorde. Men för guds (eller någon annans) skull, låt den inte gå samma bittra öde till mötes. Jag vill inte ett par generationer framåt se hur en resistens mot Finska Kyssen (vad jag och Christin preliminärt döpt mästerverket till) tilltar. Dessutom vill jag passa på att varna om att detta är en klassisk tjockisdrink. Så viss måtta är att rekommendera. Vassego!

20 April 2010

Mentaliteten

Undrar jag om jag inte lagt mig till med något slags ungkarlsmentalitet på sistone. Det märks nog mest på hur jag äter. Förr brukade jag skämmas enormt om jag åt t.ex. makaroner och sojakorv, nudlar, toast, fryspizzor eller vilken annan färdigmat som helst, samt all mat som kan ätas med ketchup. Nu blir det mest sånt hela tiden. Visserligen skäms jag fortfarande, men inte tillräckligt för att hindra mig från äta. Jag fattar inte riktigt vad som hänt. Jag brukade laga avancerad mat och jag har c:a en miljon kokböcker, men exempelvis den senaste veckan har jag inte lagat mat en enda gång. I lördags livnärde jag mig på chips.

Då har jag ändå varit en bachelorette i snart 17 månader. Varför händer det här nu? Det är ju inte så konstigt att man tröttnar på att laga mat när man bor ensam. Det är helt enkelt inte så kul att stöka ner hela köket bara för att sedan äta i tystnad. Men varför är det först nu som den polerade fasaden börjar rämna?

Jag är dessutom mer opeppad än vanligt på att städa och sånt. Helst vill jag bara hänga med mina kompisar, dricka cocktails (just cocktaildetaljen är väl inte så ungkarlsmässig kanske...) och prata strunt. Mitt fantasiliv där jag är min egen duktiga hemmafru börjar väl helt enkelt kännas tjatigt och krävande.

Kanske ska jag bara ge mig hän och vara den där ungkarlstypen så länge som det känns okej. Det är bara att det känns så konstigt och inte som jag att vara såhär slapp och oengagerad. Men det är väl värt att prova i alla fall. Liksom passa på innan min till vardags maniskt pedantiska personlighet återvänder från sin semester.

Förtrollningen

Någonting mycket mystiskt hände i fredags kväll. Det hela började med att en råtta rusade över Christins fötter när vi stod på den risiga bakgården vid Pluto, dit vi just anlänt för att se Tiger Tape och Cats on Fire. Utöver att Christin beskrev detta som det förmodligen bästa som hänt henne en fredagkväll sedan hon var på fest och fick hålla i en salamander, så reflekterade vi inte mycket mer över detta, förrän efteråt när bitarna börjat falla på plats och helheten klarna.

Senare under kvällen, efter spelningarna, letade vi upp ett lämpligt buskage för att göra vår grej, så att säga. I mörkret, på en stol alldeles i närheten av nämnda buskage, hittade vi en marinblå kostym, med byxor, väst och kavaj. Det var väl ungefär här som vi började ana ugglor i mossen som man säger. När jag sedan slet upp ett gigantiskt hål i mina strumpbyxor i samband med att vi gjorde vår grej stod det i princip klart för oss vad som varit i görningen denna drömlika kväll.

Vi utgår ifrån teorin att det var Christins drömman som bar den marinblå kostymen, när han utan förvarning överrumplades av en trollkarl som förvandlade honom till en råtta. Han blev då tvungen att leta reda på sin kvinna, för bara hon kunde göra honom till människa igen. "Han hittade mig, jag hittade honom, men vi fick tyvärr inte varann" som Christin konstaterade dagen efter. Beträffande det enorma hålet i mina strumpbyxor, så slet trollkarlen upp det när han flydde in i en annan dimension, till vilken ingången av en ren slump lokaliserats till mitt vänstra knä.

Fastän allt det här självfallet framstår som solklart för de flesta upplever jag att det fortfarande finns vissa frågetecken att räta ut. Varför fick de inte varandra? Hur vanligt är det att ha portaler till andra dimensioner på kroppen? Varför passade inte trollkarlen på att sno kostymen, som trots allt var rätt fräsch? Varför ville ingen annan ha kostymen när jag och Christin försökte pracka på dem den? Kan salamandern Christin träffat tidigare varit en annan förtrollad drömman? Bevismaterialet är visserligen överväldigande, men jag fattar ändå inte riktigt hur allt hänger ihop.

Men det var spännande, och det är ju vad som räknas. Man skulle kunna sammanfatta det som att det var lite som Askungen, Harry Potter, LOTR och Narnia på en och samma gång. Det känns som att jag sett ljuset och blivit frälst, och jag överväger nu att börja hänga i Science Fiction-bokhandeln på heltid.

PS. Jag vet inte om det eventuellt är av relevans att vinet var ovanligt billigt den aktuella kvällen och att jag igår upptäckte att jag gjorde av med alla pengar jag hade i helgen. Men på något vis misstänker jag att det kan finnas en koppling mellan detta och ovanstående historia...

19 April 2010

Sysslolösheten

Det finns en Bear Quartet-låt som heter What I Hate. Den består i princip av det som innehållsförteckningen anger. När jag lyssnade på den tidigare kom jag att fundera över vad jag hatar, och faktum är att jag nog inte hatar så mycket. Det är alldeles för enkelt och osofistikerat att hata. Dessutom är det ganska trist att tala om det man hatar.

Men nu ska jag ändå berätta något om vad jag hatar, en liten sak i alla fall. Det är en sån där grej som ganska många nog snarare gillar än ogillar; jag hatar att komma hem en eftermiddag och inte veta vad jag ska göra. Sysslolösheten dödar mig. Och har jag inget som styr upp mig så blir det inget alls. Jag är inte sån att jag sätter mig och stirrar på TV i timmar, eller bara njuter av att göra ingenting alls. För mycket tidsmässigt utrymme är för mig mentalt nedbrytande. Särskilt just nu känner jag att jag är i en fas då jag kräver konstant aktivering - vilket egentligen är rätt paradoxalt då jag samtidigt känner mig sönderstressad.

Jag hatar att inte ha något att göra. Dock duger det inte med vad som helst, det måste vara något som passar för stunden. Det finns ju ofta saker man skulle kunna göra, men om motivet inte känns tillräckligt starkt är det bara att glömma. För tillfället är det jag helst gör, kanske till och med det enda jag är intresserad av, att vara med andra människor. Jag skulle nog gärna umgås dygnet runt om det vore möjligt.

Kvällar som denna sover jag hellre bort, än låter förspillas till ingenting. Att sova är väl visserligen att göra ingenting, men man är i alla fall inte lika medveten om detta ingenting och dess meningslöshet.

Så, nu vet alla vad jag hatar. Om man nu ska säga att jag hatar det. "Hat är ju ett så starkt ord."

16 April 2010

Inspirationskraften

Jag är en inspirationskraft för mänskligheten! Man behöver inte göra så mycket, det kan räcka med det lillalilla, t.ex. att vara krank, desperat och pinsam. Någon kan man ändå alltid inspirera. Följande är ett modernt (med andra ord purfärskt, bara några minuter gammalt) exempel:

13:05 Emelie
ah, fick du gästlista?
13:06 Einar
mm
ihärdigt gnällande
13:06 Emelie
haha
13:06 Einar
i have learned from the best
13:06 Emelie
gnäll är det som gäller
13:06 Einar
blev inspirerad av din ligghistoria
13:06 Emelie
haha, vilken var det?
har jag gnällt mig till ligg?
13:07 Einar
då du först gnällde dig hem till nån, sen gnällde du på att gästmadrassen var obekväm, sen fick du ligga
13:08 Einar
lärdomen var att gnäll leder till reultat
13:10 Emelie
åh vad fint. gillar att jag kan inspirera.


Mitt råd är alltså: gå ut och gör något! Vad som helst. Kanske något ni riktigt kan skämmas över sen, så där så ni verkligen måste titta ner i marken för det är så pinsamt. För man vet aldrig vem man kan tänkas inspirera!

11 April 2010

Avsikten

Jag blir lite arg. För nu blev det ju inte som jag tänkt ändå. Nu blir allt som jag skriver pseudointellektuellt tjafs, fastän jag hade tänkt att det inte skulle bli det. Det skulle ju vara lättsmält familjeunderhållning för hela slanten. Inget genus, inget politik, inget sex, inget vetenskap, inget alltför utlämnande.

Blev någonting någonsin som man tänkt sig? Svar: nej.

Ibland blev det lite bättre, ibland blev det lite sämre och ibland blev det något helt annat. Det enda man kan vara fullkomligt säker på att det inte blev riktigt som det var tänkt.

Boken

Tidig lördagkväll. På tunnelbanan: en kvinna med svarta spetshandskar och röd yllerock. Hennes hår: en mörk bikupa. I händerna: Anaïs Nins samlade noveller. Helt ogenerat läser hon denna litterära finpornografi, som lite mer respektabelt kallas "erotik". Vore det istället fotografiska bilder skulle de genast förkastas som äckliga, men när det är i denna form åtnjuter det någon form av gillande. Men det här är så perverst som det kan bli samtidigt som det på något plan accepteras i salongerna. Faktum är att jag aldrig fattade att något såhär explicit snuskigt fanns publicerat i bokform.

Vad som gör det än mer intressant är att alla novellerna skrevs på 1940-talet. Idag slängs medialiserat sex i ansiktet på mig vart jag än går. Men någonstans inbillar jag mig att 40-talet var betydligt mer tillknäppt (Ända upp i hakan! Översta knappen också! Och för guds skull, händerna på täcket!) och omgärdat av moraliska förebud - en inbillning för vilken jag nog dessutom kan få rätt starkt empiriskt stöd. Men uppenbarligen hade folk alla möjliga olika sorters sex redan då, och det fanns de som minsann kunde beskriva det in i minsta detalj också. Här skulle man kanske citera mademoiselle Nin, men jag kan bara inte. Kanske räcker det att säga att inte en endaste pikant detalj utelämnats.

Nin skrev för en anonym uppdragsgivare som tydligen föredrog "rena, enkla skildringar utan analys och filosofiska slutsatser". Med andra ord ville han (?) bara ha det kladdiga. Och det var precis vad han fick. Men samtidigt är språket på något vis delikat, och vetskapen om att det skrevs av en kvinna får mig att tänka att det är ganska fascinerande ändå. Hade det å andra sidan skrivits av en man är jag relativt säker på att jag hade tyckt att det bara var äckligt (vilket jag väl tycker nu med, men samtidigt också respekterar det på ett eller annat sätt). Den kritiskt sinnade skulle väl här invända att det är dubbelmoral från min sida - att jag bedömer det olika beroende av författarens kön, men jag håller inte med. En argumentation kan inte frånkopplas från sin kontext. Och den kontext som gäller här är den där kvinnor konstant ses som mindervärdiga, förminskas, förlöjligas och utnyttjas. Därför måste kvinnors och mäns företag bedömas utifrån dessa olika utgångspunkter. När kvinnor tar makten över sin sexualitet och ger sig själv rätten att tolka och beskriva sin verklighet blir det ett politiskt projekt och inte bara perversion.

Nu sitter kvinnan med spetshandskarna här, sömnlös en tidig söndagmorgon, lyssnar på Fran Hardy och Brigitte B, och bjuder ut sig på blogg. Kanske skulle jag greppa Nin-pocketen och se om jag kunde läsa mig till sömns? Nej och nej! Visserligen skulle det kunna fungera, eftersom jag tycker att det är obeskrivligt enformigt och tröttsamt att läsa explicita sexskildrningar som aldrig tycks ta slut (lite som en bruksanvisning från IKEA, fast objektet är sex och inte en garderob), men problemet är att det på grund av just dess natur inte går att försjunka i Nins texter. Det går inte att segla iväg i en annan tankes skepp, när texten för varje ny rad kastar sig emot en med full kraft (med andra ord, trycker upp en lem eller annan rakt i ansiktet på en).

Frågan är när man egentligen skall läsa sånt här? Inte som en trotsig exhibitionist ute på socialt experiment som jag på tunnelbanan väl? Och vilka - förutom undertecknad som uppenbarligen har ett smått schizofrent och per definition akademiskt förhållande till det - som gör det? Kom för övrigt precis att tänka att det kunde vara ytterst roande att höra några kulturkoftor eller pretentiösa litteraturkritiker i svarta polotröjor diskutera Anaïs Nins verk på bästa sändningstid i den statliga televisionen. Kanske kunde de berätta för mig!

9 April 2010

Övertygelsen

Ett litet brandtal: Det må finnas gränser för vad olika individer har möjlighet att klara av eller att genomföra, men det finns inte en endaste gräns för vad man kan försöka. Denna maxim, som jag rabblat oändliga gånger idag, står i skarp kontrast till den cynism jag till vardags slänger mig med, och är en av få sanna övertygelser jag har. Den är central både i min uppfattning av mitt pedagogiska uppdrag som lärare och när det handlar om mig själv som person. Det låter så sjukt ocoolt, kanske till och med töntigt, men jag fortsätter att insistera på det. För mig är det den sanna DIY-andan. Försök! Försök! Försök! Om man inte ens tror på sig själv, vem ska då göra det?

När till och med min far tvivlar på mina förmågor ("Jag tror inte att du kan, du är så omusikalisk..." osv.) slinker maximen vanemässigt ur min mun till svar. Och jag frågar varför man ska låta bli att försöka bara för att man kanske inte har de bästa förutsättningarna? Och hur vet man när man inte ens har försökt? Och spelar det egentligen någon roll om man inte blir världens bästa? Kan det inte vara så att processen har värde nog i sig? Eller krävs det alltid absoluta resultat? Sen tänker jag att han är en bitter gubbjävel som projicerar sina misslyckade förhoppningar på sin avkomma. Jag tänker att jag nog ska visa honom, knäppa honom på näsan. Men då kommer ett vagt obehag smygande, nämligen misstanken att jag oreflekterat bytt fokus, från processens egenvärde (med andra ord att det är roligt att t.ex. måla eller trumma eller skulptera) till ett upplevt behov av att bevisa något. Rädslan finns alltid att det ska ta över, att det ska handla om att bevisa något. För då blir det fel. Det ska handla om att man gör någonting för att man finner det njutningsfullt och roligt, inte för att man ska bevisa någonting för någon (annan än sig själv, eventuellt).

Om man inte försöker, blir det garanterat ingenting av någonting. Jag kan tveklöst säga att jag spelar bättre den här veckan än förra (eftersom jag har övat) och att jag tecknar bättre om jag gör det ofta. Det kommer alltid att finnas begränsande faktorer (fysiska, sociala, institutionella...), men det är en förbannat dålig ursäkt för att inte ens försöka, eller än värre, att tala om för någon annan att det inte är någon mening att denne försöker. För: det spelar ingen roll hur musikalisk eller konstnärlig eller logiskt-matematiskt begåvad man är om man inte ens försöker. Och det som räknas är inte vad man objektivt uppnår, utan hur roligt man har när man försöker. Jag säger det till andra, och jag säger det till mig själv.

(Kom an då, cyniker! Säg till mig att jag har fel! Säg till mig att jag är naiv!)

6 April 2010

Blandsaften

En om dagen, det är så de ska tas. Vänner alltså. Igår kväll satt jag hos en särskild kamrat med en kaffekopp i handen när han serverade följande visdomsord: "Det är faktiskt inte så konstigt att man hamnar med de där krångliga typerna, för man vill ju inte ha nån jäkla blandsaft!" Så sant, min käre vän. Det är faktiskt inte alls konstigt att man faller för de svåra kvinnorna och männen om man har idéer om livet som sträcker sig utanför Toffelland. Däremot är det konstigt att jag inte reflekterat över det på det viset förr.

Men blandsaften alltså, den är mitt livs ångest. Det gråa, det trista, det menlösa. Då är det trots allt värt all smärta och frustration som de där knepiga karlarna garanterat innebär, bara för att få en droppe av det där speciella och intressanta.

Visst, man kan dricka blandsaft varje dag. Men jag törstar hellre ihjäl i jakten på den fina whiskyn.

2 April 2010

Paradoxen

Förra veckan såg jag Erik Gandinis dokumentär Videocracy. Den handlar om hur den italienska TV-kulturen trollbinder mediekonsumenterna så till den grad att premiärministern och landets styrande elit kan göra nästan vad de vill utan att någon tycks märka eller reagera:

"Efter 30 år med billig tv-underhållning har Italien blivit ett land som helt domineras av yta och kändiskult. Och bakom fasaden kan 'il Presidente' och hans kompisar göra vad de vill. Flerfaldigt prisbelönte filmaren Erik Gandini gör en skräckfärd tillbaka till sitt hemland - Silvio Berlusconis Italien." (SVT.se)

Denna TV-kultur bygger alltså på lättklädd och intelligensbefriad underhållning, eller tutt- och rump-TV om man uttrycker sig en smula vulgärt (vilket jag gärna gör). Och det är framför allt det här som jag tycker är intressant i Videocracy; nämligen hur kvinnor porträtteras i denna kladdiga underhållningssörja och vilka effekter detta har på hur kvinnors identitet(er) och roll i samhället (re)produceras.

Vad jag såg var ett fullkomligt kvinnoförakt. Det här är ingenting som filmen egentligen tar upp, eftersom den primärt handlar om någonting annat. Det var mest bara det att jag blev så beklämd av vad jag såg, och dessutom blev jag förundrad över hur denna form av avklädda TV-underhållning fungerar i Italiens religiösa kontext.

Italien är ett katolskt och i många avseenden konservativt land. Visserligen går kvinnorförakt väl samman med katolicism (och de andra abrahamitiska religionerna), men det här är mer komplext än så. Mer specifikt är det paradoxen kvinnan-både-som-hora-och-madonna som jag fascineras av och har svårt att riktigt greppa. Den fysiskt exponerade kvinnan (som kvinnan i den italienska TV-underhållningen) antyder ett annat slags förakt än den undanskuffade och förminsakde kvinnan (dvs. den mer traditionella kvinnorollen). Det är egentligen denna förminskade kvinna jag skulle associera med de abrahamitiska religionernas kvinnoförakt, och det är väl det här jag inte riktigt greppar: hur katolicismens kvinnoförakt förhåller sig till dessa halvnakna kvinnor.

Jag önskar att jag efter flera dagars funderingar hade kommit fram till något vettigt här (åtminstone till en mer koncis frågeformulering), men det har jag inte. Detta dubbla kvinnoförakt, där kvinnan både är den till skyarna höjda madonnan som gör bäst i att hålla sig i skinnet, samtidigt som hon ses som något slags underdånig leksak som man kan behandla hur som helst, fortsätter att förbrylla mig. Kanske är denna paradox bara olika sidor av kvinnoföraktets mynt, men jag vet inte. Jag förstår ändå inte hur det logiskt hänger ihop. Snälla någon, förklara för mig.

(Om jag utgår från ett lite annorlunda perspektiv är det stora problemet egentligen att kvinnor ofta saknar makten till självdefinition. Så länge det är män som besitter definitionsmakten kommer kvinnor vara underordnade. Men en sådan diskussion hör inte hemma här, utan i en av alla dessa krystade hemtentor som mitt liv går ut på att författa.)

Filmen finns uppe på SVT Play till 30 april: http://svtplay.se/t/129797/dox

PS. Något äckligt i filmen är också vurmen för Mussolini. Det är obehagligt att tänka på hur det finns människor som hyllar och ser upp till "il Duce". Ännu mer otäckt blir det när man inser att detta verkar vara helt legitimt i dagens Italien.

1 April 2010

Dejten

Jag låg på min säng som en annan konvalescent ända tills klockan tre i eftermiddags, fullkomligt omotiverad att flytta min kropp en endaste tum. Som genom ett magiskt ingripande tog jag mig trots allt upp till slut och begav mig sedan inåt stan för ett möte med en fin partner in crime. Målet var att unna oss varsitt hallonrött läppstift - för det får man göra lagom till våren.

Det var en djungel där ute, bara så att ni vet. Jag gav upp ganska snabbt och bestämde att den nyans som träffande nog hette just "Raspberry" var hallonröd nog medan Christin testade kulör efter kulör på handen, utan framgång i beslutsfattandet. Inte förrän handens ovansida var helt insmetad i olika rosaröda toner kom hon fram till att "Raspberry" nog var den som också passade henne bäst i smaken ändå.

Som ni förstår var vi vid det här laget mycket utmattade, och efter vidare besök på Systembolag och femtioelva olika H&M-butiker i jakten på den perfekta klänningen var det inte konstigt att vi kollapsade inne på Pizza Hut, ett classy ställe för två classy ladies. Faktum är att vi var så utmattade att vi lyckades med konststycket att sitta där i fyra och en halv timme, till stängning klockan elva. Ganska många människor hann komma och gå under timmarna som passerade. Vi var som etnologer på fältstudie och av särskilt intresse för oss som akademiker var Iggy.

Iggy var ytterst lik en viss gammal rockräv, fast som Christin noterade, "en deppig variant". Vi kände ett väldigt medlidande med Iggy: han kom ensam och väntade likt Steve Buscemis Seymour i Ghost World på sin dejt som aldrig dök upp. Kanske tittade vi lite för många gånger åt hans håll. Det är sånt man brukar märka när blickar ständigt möts. Men det var ju svårt att låta bli. (Och han kunde ju inte heller låta bli att stirra på två extrasexiga tjejer som vi.) Som Enid Coleslaw och Rebecca beskådade vi hur Seymour-Iggy åt sin Mushroom Lovers pizza i ensamhet. Som kronan på verket beställde han också in efterrätt, någon form av marängsviss i glasskål på fot, att äta ensam, utan dejt. Sen bad han om notan och gick.

Seymour-Iggy kanske inte alls var en stood up date, han kanske bara väntade på sin heta tjej som strax skulle komma med ett tåg till centralen. Med det där är ju i slutändan en fråga om ontologi, resonerade de två etnologerna på fältet. Vad är verkligt och vad är inte verkligt? I konstruktivismens anda var allt det vi just sett helt sant.